Att separatisterna på Krim och i Ukraina kör med exakt samma Georgsband gör det näst intill omöjligt för utomstående att se firandet som annat är rysk expansionslusta. Vana som vi är att se på världen med kvartalsekonomins glasögon är Ryssland blott och enbart busen som sätter de europeiska spelreglerna åt sidan och annekterar främmande territorium. För att förstå vad rosettbanden vill säga behövs ett mycket längre perspektiv.
Det var år 1914 som Europas politiker tappade greppet och släppte lös första världskriget. Det fick pågå i fyra blodiga år och villkoren vid fredsslutet i Versailles skapade i praktiken förutsättningarna för ytterligare ett världskrig. År 1942 stod största delen av Europa under fascistiskt eller kommunistiskt styre. Bara tanken på en europeisk demokratisk gemenskap måste ha känts utopisk.
Historiker har använt olika räknesätt för att få fram vilken diktatur som var omänskligare, Hitlers eller Stalins. Storbritanniens krigstida premiärminister Winston Churchill – han valdes långt senare till 1900-talets största europé – hade inga sådana uträkningar till hands, men han visste att naziriket var det politiskt farligare. Tillsammans med USA valde han att gå ihop med ärkefienden Sovjet för att slå Hitlers Europa sönder och samman.
Att militärt kämpa ner fascismen kostade ofattbara 46 miljoner människoliv, en stor del av dem var ryska och ukrainska. Det är de offren man minns. Att segern samtidigt skapade förutsättningarna för dagens fredsbygge, EU, firas inte på Segerns dag, dessvärre inte heller inom unionen.
Det är mycket svårt västerifrån – och ännu svårare ur strikt finländskt perspektiv – att i dag känna någon som helst tacksamhet över det sovjetiska maskineriets insats för att kämpa ner Nazityskland. Biståndet från USA och krigsansträngningarna kring ett gemensamt mål uppdaterade dessutom det sovjetiska förtryckssystemet så pass att det fick fyrtio år tilläggstid. Hela Östeuropa hölls lika länge bakom kalla krigets järnridå. Det var så att säga politisk betalning nog.
Efter att muren föll återfick ett land som Polen sin identitet, Ungern blev Ungern och så vidare. DDR, vars identitet byggde på det kalla kriget, försvann däremot. Ukraina har flera identiteter, ingen av dem särskilt stark. När landet i morgon firar Segerns dag och inte kan sluta upp kring en gemensam symbol förlorar Ukraina ytterligare en sammanhållande faktor.