Stilla, eller stora veckan som en del av den kristna kyrkfamiljen kallar den, är den som handlar om det tätnande dramat kring Jesus från Nasaret. Han som levde, dog och uppstod.
För Finland 2014 är det mera en upptakt till chokladägg och extra lov … kanske. Ändå tycker jag att påsken har ett bottenackord som gör att det blir lite svårt att glätta till den, ens i kommersiellt syfte. Det är det där med döden.
Stilla veckan går med ända in i graven - den där fredagen när allt (än så länge) är stängt, och när det fortfarande för de flesta känns lite bakvänt att ordna brakfester.
Varför är det så viktigt? Är det viktigt?
För mig är det. Stilla veckan är en obeveklig trappa upp till kullen där en man blir korsfäst. Den har en sorg, som jag anar har en renande effekt och som jag inte riktigt kan förklara.
Jag både fruktar och längtar efter den samtidigt.
Stilla är svårt. Stilla gör ont. Slarvigt sagt kan man slänga ur sig att ”vi moderna människor” har svårt med stillheten. Jag tror att människor alltid har haft det. Den frysta tiden på långfredagen ger oss tid att vända blicken mot de egna skuggorna. Vill jag ha mitt Golgota?
Egentligen inte. Därför får jag den som en gåva i stället. Bakom kullen väntar solen som skingrar skuggor.