Meningen var ett mannakorn. Den var så biblisk att jag kände ett behov att ange den med namn, kapitel och vers. Jag blinkade och svalde och försökte förstå varför det hade tagit mig 45 år att fatta detta med att sanningen inte alltid gör oss fria. Att sanningen snarare gör oss ensamma och att vi alltid är ensamma med vår upplevelse av vad som är sanning. Vi fostrar våra barn till sanningssägare fast vi själva sällan är ärliga. Vi blir upprörda när de ljuger men om möjligt blir vi ännu mera arga om de säger sanningen om sådant som vi själva förnekar.
Jag träffar många terapiklienter som är sjuka av lögn. Jag möter många människor som inte längre vet om de är ärliga med sig själva. Jag träffar familjer som har fem sanningar kring samma händelse. Jag har jobbat med barn som vågat säga som det är men som inte blivit trodda.
Själva vågar vi nästan aldrig säga vår sanning offentligt men vi formligen älskar när andra är ärliga, så länge det inte gäller oss. Skulle vi utplåna ärligheten i konsten skulle konsten sluta att vara konst men vad händer när vi fuskar med sanningen i kyrkan? När den egna sanningen blir en så kär att man anser att den som tror annorlunda ljuger, eller värre: är fylld av farlig kraft?
Bibeln är späckad med käcka sanningscitat och Jesus själv har inte några behov av att behaga. Han är skoningslöst ärlig och saknade många gånger det man 2014 kallar social kompetens. På en arbetsplats skulle Jesus vara en total katastrof och i familjelivet en vandrande bomb. Han är en knepig idol för hans utgångsläge är inte vårt och hans uppdrag är ett annat. Jag kan helt enkelt inte riktigt copypasta in hans typ av ärlighet i mitt eget liv.
Jag behöver en annan förebild. En föregångare som vågar vara självkritisk och högt och varmt ifrågasättande. Halvsanningar är också lögn men jag tror att den uppriktiga ursäkten inte bara gör förlåtelsen möjlig utan den är också nödvändig för fördjupningen. I själva verket tror jag att en öppen diskussion kring kyrkans och församlingens misslyckanden, Bibelns svagheter och den egna trons tillkortakommanden skulle fylla bänkarna mer än den bästa sanningssökande predikan. Jag tror att vi längtar efter sann dialog och inte monolog. Det är när vi möts spricka mot spricka som förståelsen och försoningen blir viktigare än vad som sist och slutligen är sant.