Jag läser in mig på pysanky, en äggmålningsmetod från Ukraina, och får en glimt av en rik tradition. Varje liten prick, vareviga båge, alla linjer har en mening. Det fascinerar mig. Jag älskar när saker har en mening, när det finns något mer än den för ögat synliga ytan av färger på ett äggskal.
Och det är väl kanske det som är problemet med det ständigt lika omstridda psalmsjungandet i skolan. För hur man än viftar medtraditionskortet så finns det djup och mening i texten. ”Tyvärr!” Den underbara melodin och de gammaldags men vackra orden är mer än bara ord och ton. De är en lovsång och en bön.
För mig är äggmålningens symboler och psalmens ord små påminnelser om den stora berättelsen som jag tror på. Om den väv som binder ihop våra liv och vår historia.
Och jag behöver påminnas eftersom jag själv oftast glömmer bort den. Jag ser bara grötkastruller och smutsbyke, deadlines och möteskalenderar. Men så ibland tränger det fram en strimma av helhet, kanske till och med helighet, i vardagen och det känns som i sången: ”En sekund är jag evig, och sen vet jag inget mer ... Bara ett, att jag lever lika fullt som någon annan.”
Därför är påsken också en av mina favorithögtider. Späckad med symbolik men ändå rätt så kravlöst firande. Kristensdomens stora glädjefest. Tack för att skolorna ännu respekterar påsklovet!
