Jag hör till dem som uppskattar kulturer där en slags vardagsartighet är kutym. Säkert kan vänliga fraser och gester, som sker så där i förbigående, kritiseras för att vara ytliga och utan egentlig känsla. Men så vad då? Mycket hellre det än sura miner och nonchalans.
Jag steg på bussen häromdagen och försökte hälsa i positiv anda på chauffören. Han tittade på mig med irriterad blick och utan så mycket som en grymtning till svar. Han kan ju i och för sig ha haft en extra dålig dag ... men ändå. Jag misstänker att det här inte är alldeles ovanligt i vårt land, och i många andra.
Det är klart att den ibland lite surmulna finska atmosfären också kan kännas befriande, när man vill sitta i sina egna tankar i bussen eller på tåget. Men det borde väl vara möjligt att få båda delarna, både bjuda på ett leende utan att känna att ansträngningen är för stor och värna om sin egen lilla stund då man inte behöver vara tillmötesgående.
Jag tror att artighet i förlängningen handlar om något mer. Det är en första signal om att jag ser dig, att du betyder något och att vi har hamnat i den här tillvaron för att på ett eller annat sätt finnas till för varandra. Jag tror också att det börjar där hemma. Barn som blir bekräftade och sedda ser förhoppningsvis andra. Så jag upprepar en kliché; vänlighet smittar. Den värmer, charmar och den gränsar till godhet.