Samtidigt finns det ett fascinerande voyeristiskt drag. Likt dem som hänger på Facebook utan att själv lämna spår efter sig i form av kommentarer eller aktivitet när de kollar vad halvbekantingen gjort på semestern har medlemmarna i folkkyrkan ett stort intresse av att hålla ett öga på vad som händer ”därinne”. För folkkyrkorna själva är det där med inne och ute ett problematiskt begrepp, eftersom kyrkornas grund är lagd på fundamentet att alla som är medlemmar de facto är ”in”.
Forskaren Kjell Herberts redovisade på rådslaget Synas – Finnas! i helgen hur finlandssvenskarna tänker i trosfrågor. I en jämförelse mellan rikssvenska Hortlax och Nykarleby fanns det en drastisk skillnad mellan var man hittat titthålet ”in” . På frågan var man under det senaste halvåret medvetet sökt svar på de frågor om tro och livsåskådning som man funderat på svarar 18 procent av rikssvenskarna ”genom tidningar”. Bland finlandssvenskarna på andra sidan viken är motsvarande siffra 40 procent. Herberts konkluderar frankt –det här handlar om Kyrkpressen. En tidning vars betydelse han anser vara underskattad. Siffrorna stöds av Kyrkpressens egen läsarundersökning från 2010, där över 90 procent av de som svarat antingen skummar rubrikerna eller läser allt, från paraden till vitsen.
Den stora frågan är hur (och om)”de” kan bli”vi”, i bägge riktningarna. Det finns situationer när det händer. Det sker när man måste positionera sig i förhållande till någonting helt annat: när ”kristen” inte vägs mot en, ibland fördomsfull, uppfattning man har om de ”religiösa” eller ”mycket troende” utan istället blir en karta över betydligt större sammanhang. ”Kristen?” i förhållande till ”Muslim? Buddhist? Baha’i?”.
Då blir svaret plötsligt enklare och en bit av ens identitet –samtidigt som det motsägelsefullt nog blir betydligt mindre laddat att få över sina läppar.
Biskop Björn Vikströms pinfärska herdabrev och den diskussion om kyrkans gemenskap som drivs vidare i veckans nummer av KP av direktor Sixten Ekstrand är hälsosamma vindar. Tidens kvarnar har obevekligt malt sönder självklarheten hos institutioner och kollektiv. I så fall är det rentav ett strategiskt misstag för kyrkan att fokusera på sina byråkratiska frågor och sin myndighetsroll.
Kyrkan söker både sin moderna skepnad och sina medlemmar. Någonstans i den självklara bekännelsen ”ja, kristen” gömmer sig en nyckel till en väg framåt när det gäller medlemskapet. Den handlar om en människas trygga tillförsikt att hon hör hemma någonstans, och att den gemenskap dit hon bekänner sig tar emot henne och accepterar henne sådan hon är.
I det sökandet vill också Kyrkpressen vara med, som en kanal öppen för röster och mångfald i ett sammanhang där alla har hemortsrätt.