Jag är inte dialektkunnig, nej. Men för det mesta har jag klarat mig bra ändå eftersom jag inte rört mig i dialektkretsar.
Genast började jag grubbla över om man kunde göra ett liknande test för det religiösa språket. Till exempel så här: Vad betyder ordet återlösning? a) en kemisk process b) något hotfullt som man inte vill vara med om c) att Jesus friköpte mig ur syndens … – och genast märker jag att så fort man förklarar ett religiöst ord snubblar man på nya.
Det är så man börjar känna sig riktigt irriterad.
Och då tänker jag: det religiösa språket får aldrig vara en djungel, något man måste genomtränga för att nå fram till en betydelse. Man kan inte kräva att folk ska ha en sådan envishet och längtan att de vill manövrera sig genom metaforerna.
Säger du ”lammets blod” finns det en massa människor som inte förstår vad du menar men samtidigt blir irriterade och framkallar bilder av karikatyrkristna i sitt inre. Men det hemska är att efter ett tag vänjer du dig vid uttrycken. Det ogenomträngliga bli genomlyst. Karikatyren bleknar. Då har du rört dig tillräckligt länge i religiösa kretsar.
Ska det vara så?