Sedan pedofilskandalen för fyra år sedan har föreningen inlett en process med förnyelse. Som ett steg i den här processen ordnade föreningen ett seminarium i sitt bönehus i Skutnäs. Där redogjorde professorn i kyrkohistoria Jouko Talonen för den laestadianska väckelsens historia sedan 1845.
Allt är inte frid inom fridsföreningarna. Talonen visade att det aldrig varit så. Rörelsen har splittrats ett antal gånger. Rauhan Sana dit de finlandssvenska fridsföreningarna hör är i dag en av de sju huvudriktningar som har fler än tusen anhängare.
Utmaningen och viljan i Skutnäs och troligen hela den finlandssvenska laestadianska rörelsen är nu att förhindra att historien upprepar sig. Exakt samma utmaning som moderkyrkan har.
Avslöjandena om övergreppen i Skutnäs kom som en blixt från en klar himmel i december 2009 då förövaren redan dött. Han var predikant med stor auktoritet i rörelsen, hans ställning motsvarade i det närmaste påvens. Än idag har han anhängare som förnekar att övergreppen skedde.
Anhängarna förhindrar den helandeprocess som de drabbade nödvändigt behöver. Förnekelsen förorsakar också splittringen, både inom de drabbade familjerna och inom fridsföreningen. Det är tragiskt.
När skandalen var ett faktum valde fridsföreningen en ny styrelse. Predikantens anhängare avpolletterades från centrala poster. Sedan dess har styrelsen arbetat målmedvetet med att hjälpa de drabbade och att förnya verksamheten. Det har inte varit lätt. De har ständigt jobbat i motvind och blivit utsatta för personliga påhopp av predikantens anhängare. Det har man stått ut med för att hålla ihop föreningen. Frågan är hur länge man orkar.
Även om anhängarna saknar formell makt i Skutnäs i dag så kan man fortfarande skönja en rädsla för dem.
En fortsatt process av helande och förnyelse är nödvändig i Skutnäs. Såren efter skandalen är ännu inte läkta. Som lemmar i Kristi kropp bör vi alla stöda dem i processen.
Verktygen har rörelsen redan. Talonen kallade det oersättligt; Bibeln, rättfärdigheten genom tron och nåden. Pröva allt utgående från det.
Men för att Kristi kropp ska kunna stöda krävs också att man tillåts stöda. Hela den laestadianska rörelsen präglas fortfarande av en slutenhet där man i rädsla för villoläror bara ger de egna predikanterna tillträde till predikstolen. Det är inte hälsosamt. Ingen människa kan utlägga Guds ord i Bibeln så rent och oförfalskat. Det är varje kristens ansvar att själv kunna pröva vad som är gudomligt och vad som är mänskligt i tal och skrift. Allt ska prövas! Att inte tillåta det är ett underkännande av sin egen undervisning.