Förvånande inte minst därför att de mest dräpande kommentarerna har fällts av hans generationskamrater. Man har talat om skamlösa attitydproblem och att Rosenlund inte alls är fattig utan patetisk och romantiserande. Beska piller som fått några gamla sextitalister att träda upp till hans försvar: Irma Swahn i en välskriven spalt i Hbl (av misstag signerad Pia Ingström) och Trygve Söderling i en kommentar i Nya Argus. Den senare drar paralleller till just Kihlman och Tikkanen – till Rosenlunds fördel. För hur självutlämnande K&T än är ”finns släktens och pengarnas skyddsnät alltid där”. Rosenlund är fattig, på riktigt.
Vad är det som har provocerat så? Att Rosenlund inte är fattig nog? Eller att fattigdomen är självvald? I kritiken finns element av vardera. De pekuniära villkor han lever under är inte ovanliga, kring 2 000 euro i månaden. En inkomstnivå som är vardag också för mig. Vad gnäller han alltså om?
Rosenlunds fattigdom är kan tänka också självvald eftersom han insisterar på att studera litteratur och få en examen, i stället för att ta olika ströjobb. Men han visar på ett övertygande sätt hur just ströjobben hindrar honom både från att få sin examen och från att hinna i kapp högen av räkningar. Enda chansen att slippa fattigdomens ekorrhjul är alltså, paradoxalt nog, att välja fattigdomen. En rävsax som var helt främmande för författare som Kihlman och Tikkanen.
Kanske avogheten mot Rosenlunds val delvis är en generationsfråga. Det verkar som om dagens unga obehagligt långt skulle ha anammat den nyliberala framgångsfilosofin: man lyckas om man vill. Om så är har Rosenlund gjort oss alla en viktig tjänst. Hans bok är därmed, som Söderling påpekar, den första genuint politiska boken på länge.
Också jag provocerades, det medges villigt, av Rosenlunds ibland patetiska penna. Men som Swahn konstaterar är de ständiga upprepningarna och den plågsamt grå tristessen själva budskapet: just så trist är fattigdomen. Poängen är att den som lever mitt i allt detta varken orkar, vill eller förmår skriva om det. Litteraturen är full av fattigdomsbeskrivningar, men då oftast omgivna av en romantisk gloria. Eller skrivna av författare som i sitt eget skinn aldrig behövt uppleva genuin fattigdom.
I Rosenlunds beskrivning är romantiken fjärran. Snarare en skönlitterär version av vilken som helst sociologisk rapport om det sociala arvets mekanismer. Att födas fattig är att sannolikt också dö fattig, hur mycket man än mässar om motsatsen. Trivialt för en sociolog, kanske. Men att få veta hur det faktiskt känns är en annan sak. Det ska Rosenlund ha tack för.