Det är säkert 15 år sedan jag började skriva om Nyman, men det har kommit mycket annat emellan. Jag är nog ingen bra biograf. Jag har för mycket respekt för mysteriet Människan. Det känns så förmätet att fånga en människa mellan ett par pärmar. Kanske i synnerhet en människa som Valdemar Nyman, som hatade att dela in, sätta etiketter på folk. Men han var fantastisk, jag önskar innerligt att han inte glöms bort. Därför försöker jag, men det är inte roligt att förenkla. Han var både en förvaltare och en förnyare av teologin eller sannare: han ville visa på ett annorlunda seende, erbjuda en helt annan livshållning. Människan är odelbar. Allt liv är ett. ”Guds öga och mitt öga är samma öga” säger Mäster Eckhart. I varje människa finns gudsgnistan och ingen människa blir helt sig själv om hon inte kommer i kontakt med detta inre Du. Kristus i mig. Om man inte tänker på sånt här till vardags så blir orden knepiga, men egentligen är det solklart och lekande lätt. Att vara i Gud vars namn är Jag är den jag är. Allt hör ihop. Allt liv är ett.
Jag möter katten på stigen till vedlidret. Vi stannar upp. Ser på varandra. Den isande vinden, doften av ved, katten och jag, kärlek och närvaro. Kristus är här. Katten är här. Jag är här. Februarivinden är här. Vi är i varandra. Livet är fyllt till bredden och jag vill inte vara någon annanstans.
Valdemar Nyman införde urgamla nymodigheter i kyrkan på 1950-talet. Han fick skäll för att vara katolsk av församlingsmedlemmar och lite av biskop von Bondsdorff. Vissa tog anstöt av ljus och blommor på altaret, av knäböjanden och korstecken, av präst i alba och mässhake istället för den svarta prästrocken. Idag skulle väl avsaknaden av allt detta väcka anstöt. Vi tillhör evigheten, men lever i tiden, i rörlighet. Kyrkan är byggd av levande stenar. Vi är en kyrka på fötter. En kyrka på väg. Någon går före andra. Kristus går med, går bakom, möter oss ur framtiden.
Valdemar Nyman formulerade något så nytt, att vi som kyrka fortfarande inte riktigt har hunnit i kapp. Jag är övertygad om att vi en dag gör det, om inte förr så den dagen när hela sylten blandas om och kokas samman igen, som Valdemar Nyman sade.