Dagen efter kommenterade han själv saken med att det var en känslosam kväll, eftersom flera av spelarna nu avslutar sin karriär, och att det vore ”lite underligt om inte idrottsministern firade medaljen – till och med lössläppt”. Samtidigt snäppte Arhinmäki av YLE-sportens följdfråga om hurvida han trots allt klarade av att sköta sitt tjänsteuppdrag med motfrågan ”vilket är mitt tjänsteuppdrag på en bronsfest, är det något särskilt?”.
Jo, det kan man faktiskt tycka – med risken för att moraltantsstämpeln sitter löst. Alkoholen är fortfarande en helig ko hos oss. Visst kom det sent omsider en ursäkt från Arhinmäki, där han medger att festen gick för långt. Det är bra – för det måste sägas rakt ut: Att det inte är okej att en minister är redlöst berusad i ett representationsuppdrag och valsar i spalterna dagarna efter. Att det sitter illa att man ena dagen hyllar veteraner som Teemu Selänne både för hans idrottskarriär och hans goda föredöme för många på ett personligt plan – och sedan tar den insatsen som en ursäkt för fyllefest.
Finland har exempel på hur illa det kan sluta för idrottare när deras tid i rampljuset är över. Vi stavar fortfarande på tragedierna Mika Myllylä och Matti Nykänen, som singlade ner från toppen i beroendeträsket. Bland annat för deras skull finns det inte utrymme att befästa kopplingen mellan seger och sprit på ministernivå.
Mest problematisk var ändå att Arhinmäki plötsligt skiftade skepnad från nationell ansvarsbärare till den vanliga finska killen som har frihet att fira så som känslorna kräver. Kan en minister snipp-snapp-snut bara sluta vara minister när det passar honom eller henne?
Minns i så fall Päivi Räsänens uttalande om lagen och Bibeln från förra sommaren.
Upplägget var detsamma: Hon ansåg sig tala om sin tro i egenskap av privatperson, men insåg inte att hon för finländarna är och förblir minister i alla lägen och att hon därför behöver nyansera sig noggrant i alla sammanhang. Månntro den allmänna domen mot Arhinmäki är lika hård som den var mot Räsänen? I rättvisans namn borde den vara det.
I grunden handlar det om att vara konsekvent i det ledarskap man har anförtrotts. Det går inte att abdikera från det när det passar en och förutsätta att medborgare, väljare eller anställda ska förstå vilken roll man för tillfället väljer att spela. Teemu Selänne är en ikon. Paavo Arhinmäki är det också.
Det glömde han i Sotji.