Personer med erfarenheter av ledarskap inom näringslivet förvånar sig ofta över hur saker sköts inom kyrkan. Och visst, i företagsvärlden händer det sällan att en person som uppenbarligen inte kan sköta sitt jobb får fortsätta år ut och år in. Det går inte att förneka att sådant sker i kyrkan.
Många skulle säkert vilja se att ledarskapet inom kyrkan skulle fungera ungefär som i affärsvärlden: direkt, målinriktat, pragmatiskt. Inget i det står i konflikt med kristen tro. Problemet är att det som gör detta ledarskap möjligt i affärsvärlden är att målet för verksamheten (vinst) är fullkomligt klart, likaså hur framgång ska mätas (euro).
Så är det inte i kyrkan. Målet för kyrkans verksamhet är inte att göra något särskilt, utan att vara en bild av Guds rike. Och att mäta hur väl detta mål uppnås är omöjligt, speciellt i denna värld.
Det innebär att i stort sett alla metoder, tekniker och principer som fungerar i affärsvälden blir problematiska i kyrkan. En präst berättade att hon på en kyrklig ledarskapskurs skulle genomföra något slags lämplighetstest, uppenbarligen taget från något sekulärt sammanhang. Hur skulle hon besvara frågorna? Så att egenskaper som självsäkerhet, målinriktning och effektivitet kom fram, eller skulle hon besvara frågorna enligt kristna ideal som ödmjukhet, tålamod och vänlighet?
Problemen med ledarskapet inom kyrkan beror ändå inte på att man nitiskt håller fast vid bibliska principer. Snarare beror de på att kyrkan till följd av sin nära relation med staten har en myndighetsstruktur med överutvecklad byråkrati.
Självklart finns det saker som kyrkan kan lära sig både av affärslivet och av myndigheter. Men det finns också sådant som hon kraftfullt bör ta avstånd från, så som kravet på mätbarhet och kvantifiering av mål och resultat. När kyrkan accepterar det sättet att tänka underminerar hon sin förmåga att visa världen hurdan Gud är och skadar alltså sin förmåga att vara kyrka.
Så hur ska kyrkan utveckla sitt ledarskap? Genvägar finns inte: det handlar givetvis om att lösgöra sig från destruktiva institutionella strukturer och bygga upp förmågan att forma ledare enligt de egna idealen. Ärlighet, tydlighet och gästfrihet är goda kristna dygder, alla eftersträvansvärda för en person i ledaruppgift. Att forma människor så är ett långsamt och svårt arbete.
Slagordet ”låt kyrkan vara kyrka” kan betyda väldigt olika saker beroende på vem som säger det. Riktigt provocerande blir det bara om vi med det menar att kyrkan måste våga tänka teologiskt också om de mera ”oandliga” delarna av kyrkans liv.