Tanken är inte ny – sedan länge har jag varit van att summera dagens tacksamhetsämnen i kvällsbönen. Efter en månad av tacksamma bilder kan jag konstatera att det inte är tacksamheten som är det svåra, utan bildskapandet. Jag har börjat ställa mig frågan om det är okej att planera sin tacksamhet, att redan kvällen före planera vad morgondagens bild ska föreställa. Jag har upptäckt att jag lätt faller i konsumtionsfällan och frestas att posta bilder på min reafyndade bokhög, lätt också för att fysiska föremål enkelt fastnar på bild.
Men hur är det med den där dagen när midvintermörkret hängde blytungt över oss alla och det jag kände störst tacksamhet över var det spontana gemensamma skratt som uppstod under en kafferast? Hur skulle jag ha genomfört den här typen av projekt den där perioden när det kändes som om mattan ryckts bort under fötterna på mig och den enda tacksamhet jag kunde uppbåda på kvällen var att jag trots allt överlevt ännu en dag?
Det finns en paradox i tacksamheten. Det är ofta när det verkar finnas som minst att vara tacksam över som den tacksamhet man trots allt känner blir mest betydelsefull. Och kanske är det här planeringen kommer in, som en övning i att öppna ögonen.