Sexuella övergrepp lever vidare långt efter själva händelserna. Deras destruktivitet är förödande för offret, som måste få hjälp att gå vidare oberoende av hur gammal han eller hon blir.
Samma sak vittnar den stora utredning som metodistkyrkan av en slump offentliggjorde bara ett par dagar efter intevjun ovan. Den handlar om övergrepp mot barn i ett barnhem i kyrkans regi. Också här är det ett par decennier sedan det hela tog slut, också här är offren redan vuxna och det inträffade har skett ”för länge sen”.
Metodistkyrkan har trots det exemplariskt gjort mycket för att gå till botten med händelserna, fastän förövaren redan är död. Man har efterlyst dem som drabbats och klargjort. Det onda måste ut i ljuset –för att ge offren upprättelse och för att säga det självklara och viktiga: Att en vuxen har gjort det oförlåtliga, att det inte var barnets fel, att detta inte skulle ha fått hända –men ändå hände.
Behövs det system för att anmäla övergrepp inom kyrkan? Biskop Björn Vikström gick självmant ut på sin offentliga Facebookprofil med ett löfte om att domkapitlet ska diskutera ett system och handlingsprogram för dem som öppet eller anonymt vill berätta om liknande erfarenheter.
Också Nina Wredlund, som initierade frågan, har efterlyst detsamma. Hon söker fungerande och självklara strukturer för anmälan av övergrepp – på samma sätt som de som används inom svenska kyrkan.
En anonym webbkommentator snäppte på en sajt till med att det handlar om att sluta grubbla och anmäla, ”system” behövs inte.
Rationellt sett är det väl så. Alla kan redan nu anmäla en fysisk kränkning. Men det är en bra och stark signal att visa nolltolerans, att bygga in detta som en självklarhet i spelreglerna för sin verksamhet.
Samtidigt är det värt att komma ihåg det som också biskopen lyfter fram i sin kommentar. Det jobbar många ansvarsfulla, medvetna, lojala ungdomsarbetare i församlingarna som gör ett arbete som är viktigt, och där gränserna mellan vuxen och ungdom är solklara.
Det är aldrig så enkelt att man kommer undan ondskan genom att stämpla en hel yrkeskår – eller en kyrka för den delen. Trots detta är den senaste veckans vittnesbörd en påminnelse om att det gäller att vara rustad också för det allra värsta inom sitt eget hus. Också för det som aldrig borde få hända.