En söndagsskollärare. Tanken kommer …var står tant Ingalills, tant Gretas och tant Anitas staty? Viktiga förebilder för ett bybarn för fyrtio år sedan.
Robert Raikes söndagsskolrörelse från slutet av 1700-talet lade grunden för de statliga skolorna. Redan år 1831 var eleverna drygt 1,2 miljoner. Undervisningen började bland slumbarn i London. Eftersom de slet i fabrikerna sex dagar i veckan var söndagen den enda dag de kunde gå i skola. Verksamheten var långt ifrån oomstridd. Vafalls, en lekman, en filantropisk tidningsutgivare, som klev i undervisarrollen med Bibeln som skolbok? Eftersom han vände sig till de minsta och fattigaste avfärdades han med ett visst förakt. Skolorna fick heta Raikes Ragged School, trashanksskolan. När skolorna växte väckte rörelsen motstånd bland kyrkans etablissemang. Skolorna motarbetades med teologiska argument som att lärarna, som goda kristna, inte borde jobba om söndagarna och att fenomenet rubbade själva sabbatsbudet. Likväl fortsatte Raikes och fick stöd av nationalekonomen Adam Smith: ”Sedan apostlarnas dagar finns det ingen annan plan som så enkelt och naturligt ger hopp om en beteende-
förändring.”
Också hos oss har söndagsskolorna burits upp av frivilliga. Den stöds i dag av centralorganisationen Seurakuntien Lapsityön Keskus, som har belägg för att det även här fanns söndagsskolverksamhet ungefär samtidigt som Raikes inledde sin.
År 1888 grundades den nuvarande centralorganisationens föregångare, som stod för material och utbildning av lärarna. Det sändes ut präster för att stöda söndagsskolorna – som bjöd på en stor brokighet beroende på om de fanns i städer eller på landsbygden. Men utan aktiva frivilliga eldsjälar hade arbetet aldrig lyckats. Som en av de stora påverkarna nämns Berta Hermanson, som kom in i bilden när Finland var storfurstendöme under den ryska tsaren.
Med tiden har söndagsskolan fått skifta balans mellan ordleden ”söndags-” och ”-skola”. Staten tog över uppdraget att lära folk läsa. Numera för många söndagsskolor en tynande tillvaro, dels på grund av bristen på frivilliga, dels i konkurrensen av hobbyer som kappas om barns och föräldrars fritid. Kanske finns det också en viss osäkerhet om uppdraget, som bottnar i den förlorade skolidentiteten.
Det Raikes gjorde, det stora, var att ge dem som ställts utanför sammanhangen nyckeln in till en gemenskap – till samhället via kyrkan genom bildningen. Numera får våra barn en god samhällstart redan innan födseln. Men nyckeln till kyrkans gemenskap ligger i händerna på dem som uppskattar den och generöst vill dela med sig av den. Därför finns uppdraget fortfarande kvar. Därför är insatser som tant Ingalills ovärderliga.