Dialog

Ljuset skickas i olika vindriktningar för att föra med sig kärlek, värme och omtanke. Sedan är ceremonin slut. I rummet intill börjar en hinduistisk meditation i stället.

Jag befinner mig på ett seminarium med representanter för flera olika religioner. Det känns lite obekvämt. Jag är en stor vän av religionsdialog, men var går gränsen mellan att förstå och utöva?
Vid lunchen hade jag ett långt och givande samtal med en zenbuddhist. Diskussionen utmanade mig att se bortom självklarheter: vad är det egentligen som gör kristendomen värd att satsa på framför andra livsåskådningar? 

Jag svarade att det är hoppet. Och känslan av att allt inte ligger i ens egna händer. Buddhisten menade i sin tur att tankar om livet efter detta inte är aktuella så länge som man befinner sig i de levandes skara. Bara det som kan förnimmas spelar en roll.
Jag förstår och accepterar, men håller inte med.

Vid en paneldiskussion konstaterades att Gud är större än våra tankar och vårt förstånd. Vi vinner inget på att klanka ner på varandra, men det är svårt att inte tappa bort sig om man sväljer allt med hull och hår.

Vandaprästen Martin Fagerudds tanke att se människan bakom religionen (KP 46/2011) bär långt.