För att vi bara vet

05.09.2013

Något har hänt.

Under den senare tiden har jag börjat betrakta min kristna identitet som jag betraktar min finlandssvenska identitet: som något att hålla fast vid i motvind, som något att försvara, något att stundvis känna förlägenhet över och framför allt något som alltmer blir privat. En identitet som jag inte inbillar mig att ska gå att förklara eller ens försvara men som jag (alltmer resolut) har föresatt mig att inte ge upp.

I medier och i böcker letar jag efter uppmuntran: någon som ska säga att det finns en plats för säg kristen tro i någon sorts offentligt rum. Jag samlar på sådant: att Karl Ove Knausgård skriver om det olikhetsfientliga samhället där idealmänniskan ser som sin främsta uppgift att inte undertrycka några religioner eller kulturer genom att ge sin egen kultur eller religion företräde. Att det finns något aggressivt i självutplåningen.

Ja, är det inte just det jag känner av? Är det inte just precis det som gör att jag ständigt drar paralleller till min finlandssvenskhet: en känsla av att bli utsatt för aggression? Visserligen en intellektuell, uttråkad, ironisk aggression, men ändå.

En ledarskribent vill ha svar: varför tro på något som det inte finns några som helst bevis för?

Just då känner jag en sådan gemenskap med alla som under årtusenden knäböjt inför sin Gud: slavar, fria män, fattiga, rika. Vi är så många, så många, trots allt. Vi känner av något som inte är mätbart. Vi knäböjer för att vi bara vet.

Sofia Torvalds

Affektiv polarisering – då ”de” är dumma i huvudet

POLARISERING. Att tycka om människor som delar våra värderingar är naturligt, och det kan vara riktigt bra för samhället! Men om vi börjar tycka allt mer illa om ”de andra”, de som inte är, eller tycker, som oss. Då polariseras vi. Forskarnas råd för att inte bli så svartvit: umgås med någon som inte tycker som du. Ni behöver inte omvända varandra. 4.10.2024 kl. 20:22