Att vifta med det kyrkliga kortet

När det gäller Kyrkpressenkortet viftar man snarare med det stunden innan man inser att man kanske hellre låtit bli. Som den där gången när jag delade skjuts med en för mig alldeles ny bekantskap, en gladlynt och pratsam person som ofta kryddar sina utsagor med en eller annan svordom. Ända tills jag svarar på frågan om var jag jobbar. Tänker efter gör jag först när jag märker att det kommer något lite hämmat över medpassagerarens svada.

Med människor som känner mig går det lättare, kanske för att de mötena ger utrymme att i lugn och ro låta de olika uppfattningarna om Kyrkan och Kyrkans folk mötas.

Jag som en gång ordnade sommarbostad nästan bara genom att nämna det magiska ordet Kyrkpressen upplevde sedan min första sommar på den omtalade arbetsplatsen och lärde mig att det är väldigt vanligt folk som jag delar kaffebord med. Att vi har lika väl och illa putsade glorior som främlingarna i bussen på väg till helt andra arbeten.