Men jag jobbar ju

Faktum är att de dagar jag inte ber på arbetstid så jobbar jag mycket mer ineffektivt. Då jag ber så ställer jag för det första mitt fokus rätt. Allt jag gör vill jag göra för Gud och han är värd min tid och mitt fokus. Då jag haft en intim stund med Gud så kan jag släppa allt onödigt och med glädje koncentrera mig på mina arbetsuppgifter.

För det andra kan det ibland uppstå situationer som känns riktigt besvärliga. Jag känner mig alldeles för ung och oerfaren för att intervjua någon om en sak jag vet alldeles för lite om. Ibland får jag inte ens tag på den person jag behöver tala med innan vi går i tryck. Vissa dagar kan jag bara känna att nu har jag ingen lust att göra det här. Då vet jag: Johan, nu är det dags att be.

Skillnaden är enorm då jag ger de här sakerna åt Gud jämfört med om jag försöker åtgärda dem själv. Ber jag så händer något. Ber jag inte så … tar Gud hand om det ändå, men det känns inte alls lika bra. Jag får ofta en känsla av att han bekräftar mig då jag ber för något. Och saker ordnar sig alltid på något märkligt sätt.

Mina allra bästa texter har jag åstadkommit då jag inte själv haft en aning om hur jag ska göra men i stället för att pressa fram något gett mig själv och min osäkerhet till Gud. Fortfarande har jag kanske känt mig obekväm men i situationen har det närmast varit till min fördel. I svagheten visar sig nämligen Kristi kraft.