Samtidigt nånannanstans

Det händer att frågan dyker upp. Ibland väl förpackad, ibland irriterat frän. Varför måste vi bry oss. Om ”dom”.

Visst får man fråga. Också för en tidning som KP är det en balansgång att pendla mellan det som ligger nära och det som ligger långt borta geografiskt och kulturellt, det gäller all journalistik.
 
Det är sant att man både på mikro- och makronivå kan slippa att ta i de egna bekymren genom att vända uppmärksamheten mot något utanför den egna gemenskapen. Det är fegt.

Men det är inte därför vi skriver alltemellanåt om underliga kristna i lustiga huvudbonader. Orsaken är denna: En gemenskap som envist vägrar att se något annat än sig själv och sina magplågor är dömd att stillna och slamma igen i sin egen göl av självgodhet och likgiltighet.

Förra veckan kidnappades två biskopar för den syrisk-ortodoxa och den grekisk-ortodoxa kyrkan när de åkte bil norr om Aleppo i ett humanitärt uppdrag. Det är ett hårt slag mot den redan så utsatta kristna minoriteten i regionen. Ett hot som säger ”akta er, bara!”.

En frisk kyrka måste kunna känna igen smärtan hos en systerkyrka.
Vad om det gällde oss? Tanken på att någon skulle tvinga in vår biskop i en bil är så avlägsen att den känns rentav absurd.

I Syrien är den det inte. Därför skriver vi.