Guds träningsprogram

Desperat söker jag efter laddaren i min väska men som väntat finns det ingen laddare där. Oj nej, vad ska jag göra? Gud, kan du fixa det här på något sätt? Jag ber och funderar. En timme kvar tills tåget anländer till stationen.

Plötsligt har jag det. Lösningen på problemet är så självklar, men jag vill inte acceptera att den är min enda möjlighet. Gud, kan du inte bara göra det på ett annat sätt?

Det är som om Gud skulle fråga mig hur viktigt det är för mig att skicka det här sms:et. Jag fortsätter be men han säger inget mer och jag vet vad jag måste göra. Jag ställer mig upp och går från plats till plats och förklarar läget för medresenärerna i min kupé.

Att gå fram och prata med främlingar är inte någonting som faller sig naturligt för mig, men så fort jag bestämt mig för att göra som Gud sagt känner jag hans vägledning och känner mig säker. Vad var det som var så farligt med det här?

Den nästsista passageraren jag frågar råkar ha just en sådan laddare jag behöver. Tacksamt tar jag emot den och får iväg mitt sms.

Efteråt är jag tacksam för att Gud i sin godhet ville träna mig att möta sådant jag inte skulle vilja möta. Varför? För att han älskar mig och vill befria mig från rädslor och annat som hindrar mig från att leva fullt ut. Jag kan möta vad som helst då han går med mig.