Det kommer aldrig att hända mig

För ett år sedan, efter över tre år av köande, utredningar, läkarundersökningar och brottsregisterutdrag, fick jag och min man order om att förnya vårt adoptionstillstånd. Känsliga papper föråldras fort och nu var det dags att ansöka om nya dokument för att än en gång bevisa att vi fortfarande duger som föräldrar. Just då kändes det verkligen som att det aldrig kommer att hända mig. Vi kommer aldrig att få något barn.

Det ”ohända”, livet som inte blev som man tänkt sig, är minst lika smärtsamt som de motgångar som inträffar med omskakande förändringar som följd. När vardagen bara rullar på och en förändring är det man längtar efter allra mest, det är limbo. Leda, lidande. Tålamodsfrätande. Prövning med stort P.

För oss vände det. Det kom ett samtal, brev, flygbiljetter och en junidag förändrades allt i ett slag när det vackraste och mest intelligenta barnet från Sydafrika blev vårt.

Det kommer aldrig att hända mig är inte en gångbar förklaring i längden – förr eller senare händer det saker. Men hur överlever man livet i väntrummet? Här skulle jag ha behövt coaching.