Undercoverkristen?

När den unga mannen avslöjade att han gillade jazz och tog en drink då och då reagerade alla med stor förvåning. Men han var ju kristen! Vilket dubbelliv! När han sedan visade sig vara homofob förstod alla att de låtit sig luras av hans avslappnade syn på krogliv. Han var ju, helt tydligt, precis den inskränkta, småsinta, bibelciterande torrboll som alla tänkt sig när de först hörde att han var församlingsaktiv.

Det fick mig att tänka på tillhörighetsmarkörer. Det händer mig ibland att jag känner folk rygga tillbaka när de hör att jag jobbar på Kyrkpressen. De känner kanske ingen som är församlingsaktiv, de hör kanske inte till kyrkan, deras bild av kristna är precis densamma som i tv-serien.

De antar kanske att jag räknar deras svordomar och  håller bibelord tillbaka. Varför skulle de inte tänka så? Många kristna träder fram offentligt när det känner för att hötta med pekfingret.'

Men jag tänker också: finns det något i mitt beteende som skiljer mig från dem som inte tror på Gud? Om inte: varför inte? ”Dubbelliv” och ”undercoverkristen” kanske gäller mig.