Orden ”jag tror på Gud” glider lättare över tungan än ”jag tror på Jesus”
Häromveckan gled ett samtal in på hur det ibland känns som att vissa benämningar på Gud är enklare och vissa svårare att ta i sin mun. Även om det ofta är obekvämt att tala om tro, glider orden ”jag tror på Gud” lättare över tungan än ”jag tror på Jesus”. ”Gud hjälpte mej” är enklare att säga än ”Jesus hjälpte mej”.
![](https://www.kyrkpressen.fi/fileupl/__thumb__top_fitted20f_Mats-Bjo_rklund-DSC_5182_NS_R.jpg)
Här invänder den teologiskt bevandrade att vi tror på en treenig Gud – en som är tre och tre som är en- och att man lätt går ner sig i ett träsk av definitioner om man försöker skilja delarna åt alltför mycket. Jag avser nu här endast hur lätt eller svårt det rent språkligt är att ta orden i sin mun, inte vad de betyder i teologiskt hänseende.
Kanske känns det enklare att tala om Gud än om Jesus eftersom benämningen Gud av dem jag pratar med kan tolkas bredare och därmed mindre stötande. Jag kan mena att jag tror specifikt på kristendomens Gud men jag kan också tro nån högre makt i största allmänhet. Benämningen Gud kan syfta på kärleken, en högre intelligens eller det goda i mänskan. Pratar man om Gud är man förvisso lagd åt det religiösa, men inte nödvändigtvis nån extremist.
Med Jesus är knepigare. Dels innebär tron då antagligen att jag tror på en faktisk historisk person, inte bara en idé eller en symbol. Om man dessutom börjar läsa på om honom i evangelierna blir det ännu obekvämare. Han är ju så förtvivlat kantig. Det går bra så länge texterna handlar om nåd och kärlek, om att hjälpa den svage och fattige. Socialt ansvar och rättvisa, det kan jag enkelt ställa mej bakom. Men ibland blir han så nedrans provokativ; välter bord, kallar folk för huggormsyngel, säger obekväma saker, kräver att jag tar ställning o.s.v. Det finns gott om Jesuscitat som är jobbiga att hantera och jag känner en viss förståelse för att lärjungarna i ett skede tar honom till sidan och försöker få honom att tagga ner lite.
Fast jag undrar om min tro ändå behöver den där provokativa sidan? Att bekänna mej till Jesus hindrar mej att gömma undan min tro i ett flum där jag sådär bekvämt och allmänt tror på ”nånting”.
Fast jag undrar om min tro ändå behöver den där provokativa sidan? Att bekänna mej till Jesus hindrar mej att gömma undan min tro i ett flum där jag sådär bekvämt och allmänt tror på ”nånting”. Att tro på Jesus fokuserar min tro på ett verkligt skeende i historien. Jag tror på en person, inte på en ide. Jag tvingas förhålla mej till det obekväma och kantiga hos Jesus och acceptera lite av en hihulit-stämpel om jag väljer att bejaka det. Kanske det obekväma i namnet Jesus behövs just för att skapa balans mot det allmännreligiösa och diffusa jag också bär med mej?
Kanske det obekväma i namnet Jesus behövs just för att skapa balans mot det allmännreligiösa och diffusa jag också bär med mej?
Så då är det väl lika bra att säga det: Jag tror på Jesus.
Så var det sagt.