Så länge vi själva vill bestämma var vi kan möta Gud så riskerar vi att inte hitta Honom
Vägen ner mot retreatgården Snoan är glashal. Jag har valt helt fel skor. I tröttheten på natten glömde jag bort att väglaget kan skifta ganska mycket mellan Åland och Lappvik. Det är nästan komiskt hur svårt det är att gå med oräfflade plastsulor. Jag går bredbent med små steg på isbanan, spanar efter gruskorn. Till slut ger jag upp och börjar traska i dikeskanten. Där snövallen är frusen får jag ta små avstickare in i skogen. Jag tänker på den breda vägen och den smala vägen. Ibland är den smala vägen trots allt lättare, åtminstone säkrare.
Vi är elva personer som startar från olika delar av vårt stift och träffas på Snoan för retreatledarutbildningens avslutande del. Det är fint att vi är så många och kommer från så olika kyrkliga bakgrunder. Utbildningen sker i retreatens form med tystnad, bön och mässor, varvat med intensiva utbildningspass. Vi hinner inte tala så mycket om oss själva, ändå lär man känna varandra märkligt väl i tystnad och bön. Jag tror att vi alla delar samma längtan efter att ge fler människor möjlighet till den andliga fördjupning, vila och reflektion som retreaten kan erbjuda.
Världsläget är oroande. På tåget från våra olika landsändor har flera av oss läst Washingtonbiskopen Marianne Edgar Buddes predikan i samband med Trumps presidentinstallation. Hos mig väcker den förnyat hopp.
Kyrkan kan på ett ödmjukt sätt vara en röst för de svaga och utsatta. Jesus var radikal på den punkten.
Kyrkan kan på ett ödmjukt sätt vara en röst för de svaga och utsatta. Jesus var radikal på den punkten.
Trots den ökade sekulariseringen möter jag varje dag människor som söker andlig fördjupning, som söker mål och mening, som söker gemenskaper där man i förtroende kan samtala om de djupaste livsfrågorna. De här människorna ser vi inte så ofta i våra gudstjänster, men de kommer till samtalsgrupper, söker sig till retreater och pilgrimsvandring. De vill inte ha färdigtuggade svar och de värjer sig för religiösa klichéer.
De här människorna ser vi inte så ofta i våra gudstjänster, men de kommer till samtalsgrupper, söker sig till retreater och pilgrimsvandring. De vill inte ha färdigtuggade svar och de värjer sig för religiösa klichéer.
De vill få tala om sina andliga erfarenheter och sitt sökande. Här har vi som kyrka både en stor utmaning och en enorm möjlighet. Väckelsetider kan se ut på olika sätt. Så länge vi själva vill bestämma var vi kan möta Gud så riskerar vi att inte hitta Honom, bara en retuscherad bild av oss själva, våra projektioner.
Retreaten och pilgrimsvandringen är en del av den kontemplativas återkomst som inte är New Age, utan Old Age. Vi kan leva medvetet och uppmärksamt, slösa kärlek, vara aktivt hopp i en orolig värld och visa på Vägen.