En gudstjänstgemenskap är allra mest gemenskap – den är inte en föreställning, den är ett grupparbete

Det hände mig i söndags att jag kände mig otroligt ivrig över tanken att sätta mig i bilen och åka till kyrkan. Söndagen en vecka tidigare hade jag haft annat program, och det störde mig. Jag hade missat en gång. Elände!

Just den här söndagen var det inte jättemånga på gudstjänsten, men vi som var där hade så roligt. Vi satt så länge på kyrkkaffe att jag höll på att missa gästerna jag bjudit hem till kvällen.

Du frågar dig kanske vad som var så underligt med den här gudstjänsten med inte särskilt många deltagare. Jag vet precis vad det var.

Jag var behövd.

Du frågar dig kanske vad som var så underligt med den här gudstjänsten med inte särskilt många deltagare. Jag vet precis vad det var. Jag var behövd.

När jag kom lyste folk upp. Hej Sofia! sa de. De visste vad jag hette.

Jag hade en uppgift i gudstjänsten. Jag såsade på med vad jag skulle säga, jag såsade på med en power point tillsammans med några andra som inte heller var förberedda till tänderna.

Alla såg på oss med nåd.

Sången var inte så stark. Det gjorde ingenting. Vi hade bra feelis.

Jag tror att människor som är proffs på gudstjänster ofta känner att de ska ha full koll för att det ska duga. De kanske tänker att det måste vara ganska högtidligt, eller att de ska bjuda på någon särskild sorts välregisserad helighet.

Men inget behöver vara strålande. Inte ens undervisningen. Den behöver bara göras med hjärtat.

Perfektionisterna tror att power pointen måste vara i skick och programmet välregisserat, men vet ni: det behövs inte alls.

I själva verket är det ofta lite bättre att allt inte är i skick, så länge man kan benämna det och skratta åt det lite. Att prästen måste rusa ner efter nattvardsliturgin för att fixa lite med datorn är mer än charmigt: det är mänskligt.

Och det mänskliga är det underbaraste av allt. Det viktiga är att vi som är med känner att vi bär varandra och vill varandra väl.

Och det mänskliga är det underbaraste av allt. Det viktiga är att vi som är med känner att vi bär varandra och vill varandra väl.

Så här är det: en gudstjänstgemenskap är allra mest gemenskap. Det betyder att vi såsar på i kärlek tillsammans. Den är inte en föreställning, den är ett grupparbete.

Snälla, låt oss som inte är teologer och inte jobbar i församlingen få viktiga, avgörande uppgifter. Vi behöver det, fast vi är rädda.

Vi behöver vara behövda.

Snälla, säg att ni inte klarar gudstjänsten utan oss, säg att vi måste komma nästa söndag för att det inte ska bli pannkaka av alltihop. Säg att det är grått om vi är borta.

Lys upp när ni ser oss, nämn oss vid namn.