Händel – endast för medlemmar?
VI GÅR IN i den tid på året då, adeste fideles, kärlek triumferar i varuhusens högtalare. Kristus är såå född i Betlehem, legopaketen rasslar i föräldrarnas kassar, kanelglöggen kostar 3,90.
Över sorlet i rulltrapporna plingar klockspel i musikmattan: O, kom låt oss tillbedja! Följt strax därpå av Hej tomtegubbar!
MEDAN Jesusbarnet, herdarna och renarna har högsäsong i köpgallerian är det större allvar på annat håll. Pedagoger och byråkrater rynkar pannan för exakt hur mycket kristen jul man kan ha i skolan; HR-chefer grubblar över vad som är lämpligt på firmajulfesten.
Paradoxalt är det förstås att oron för att bli utsatt och exponerad för religiösa element oftare drabbar skolor och offentliga institutioner, men mindre Stockmann eller Prisma.
Överlag är hela problemet på många plan redan lite old school och gammalmodigt feltolkad religionsfrihet.
Undersökningar enbart i år visar att unga inför 2030-talet inte störs så värst av andras tro och religiösa symboler. Därmed behöver de kanske inte heller så envetet beskyddas i något som egentligen är deras föräldrars generations kamp mot gångna tiders folkreligiositet och kyrka.
För det andra är religionslöshet det nya normala. Också det behöver systemet beakta och respektera. Det är en livssyn, inte en avvikelse.
KYRKAN är inte oskyldig till de kollisioner som uppstår. Många av dess anställda och ansvariga inser ofta den nya tidens spelregler, andra är ibland ännu lätt aningslösa i fråga om vilka rum man har tillträde till, och på vilka villkor.
Bland finlandssvenska medier har både HBL (13.11) och vänsterkulturtidskriften Ny Tid (12.11) nyktert hållna ledartexter om problemet, fördomsfritt generösa mot att vårt kulturarv har färgats av kristendomen.
”Det finns de som gärna skulle se att gammal hederlig gudsfruktan skulle återinföras i läroplanen, och de som anser att barn aldrig borde få höra namnet Jesus i skolan. Dessa två extremgrupper är ändå så försvinnande små att de i praktiken kan förbises”, skriver Ny Tids chefredaktör Janne Wass.
MAN KAN också retoriskt vända på det. Om kristna element verkligen fortsätter irritera ute i samhället, ska kyrkan kanske i högre grad ”ta hem” dem? Rentav som en ny nisch, skrev en ledande förtroendevald i Borgå stift.
Händels Messias ska kanske bäst uppföras i hus som stod i fullt bruk 1742 då verket skrevs, i vårt land i regel en kyrka. Och inte nödvändigtvis i arkitekternas 2000-tals bling-bling i moderna konserthus.
Vårt lands historia, präglad av seklers lutherska enhetskultur, kanske också mer kunde diskuteras i scensamtal just under kyrkors höga valv där den en gång utövades. Och inte bara vid universitet och Finlandsarenor.
EN FRESTELSE är att surt svara på samhällets gny om religion med att kyrkan till och med skulle förbehålla sig att kristet färgad kultur tydligare vore ”endast för medlemmar”.
Låt det förbli retorik. Kristendomen ska vara öppen och generös fast det blåser, till för alla som vill ta någonting av den till sig, för humor eller hån, till tröst eller tyst tillit.