Ljust snart – på hedersord, Jesaja!

För henne i skolmatsalen som ingen såg, ingen talade med på hela dagen. För att hon inte ville, kunde eller vågade skrika ”Se, mig!” och för att hon inte ens tror att det hade gjort någon skillnad. Att ingenting alls gör någon skillnad längre.

För de tre uppsagda arbetarna som sköljda av skvalradiomusik kör sextio kilometer tur retur för att omskolas till nya uppgifter. För de två som väntar och längtar efter beskedet om ett barn, och som redan har väntat så länge att det gör ont.

För alla de många, många vid datorskärmar, skolbänkar och skrivbord i rum med fönster efter fönster mot det stora och nattsvarta. För deras drömmar och ambitioner. För deras besvikelser och behov av respekt för det de är och kan.

För henne som var tvungen att lämna sin familj för att hon trodde.
För att vi drar oss närmare varandra, runt det som fortfarande glöder. För att vi i den rörelsen snubblar över något som är tätare och varmare. För att den yngsta och blygaste lugnt säger: ”Snart vänder det ju”.
Därför att vi med ens hör. Någon sjunger. Medan det ännu är mörkt.

Ljusprofetian finns i Gamla testamentet, Jesaja 9:2.