Kyrka, stat och lösningar bortom graven

I NORRA FINLAND, i sameområdet Sápmi, är traditionen ofta att de anhöriga gräver sina näras och käras gravar själva.

Så är det inte nödvändigtvis på de stadsplanerade kyrkogårdarna i låt oss säga Esbo eller Vanda. Där sköts gravprocedurerna mera industriellt, av begravningsbyråer, kanslister och män i gula västar i minigrävmaskiner.

Så 2 000 euro för en grav är inte detsamma i Utsjoki som i Helsingfors, säger samernas representant i kyrkomötessalen i Åbo.

Nej, det är det inte, säger biskopen i Helsingfors; han ska precis ska iväg för att inviga ett dyrt minnesmärke på avlidna republikens presidenters gravplats i huvudstaden.

Kyrkomötet använde i år mycket sessionstid till att diskutera finländska gravar och deras ekonomi. Enligt lag är det den evangelisk-lutherska kyrkan som sköter dem, som en samhällsuppgift som staten har förbundit sig att betala kyrkan för.

Ceremoni och rit kring den avlidnas minne och kropp kan variera. Men i myllan läggs alla oberoende av härkomst, religion och livsåskådning, alla till samma pris – av lutheranerna.

TJÄNSTEN kring gravarna är den överlägset dyraste av alla tjänster kyrkan gör för det övriga samhället (de andra är att sköta om museala hus och att folkbokföra sina egna tre och en halv miljon medlemmar).

"Ska kommersiella vårdbolag ta över kyrkogårdarna, kanske?"

Samtidigt med statens sparande vill kyrkan nu samtidigt internt fördela om statspengarna mellan rika och fattiga församlingar. Det blir många reformer på en gång. Det kan dessutom leda till att det blir väldigt dyrt för en fattig att bli begraven i en storstadsförsamling. I kyrkomötet antyddes gravkostnader på närmare 5 000 euro för en grav – eller risker för gravshopping till grannförsamlingar där det är billigare.

Från Jyväskylä, en mellanstor finländsk orts samfällighet, kommer förslaget om att, om statens sparande ska bestå, så kunde kyrkan dra sig ur begravningsväsendet. Det slukar kyrkoskattemedel från kyrkans kärnverksamhet, som trots allt inte är att begrava. Bland annat betalar kyrkan ju också för att den som kanske aldrig har betalat en enda cent i kyrkoskatt begravs på lika villkor med alla andra.

Och vem ska ta över? Välfärdsområdena, vars ekonomi enligt rubrikerna i medierna inte heller är så värst solid? Kommunens kultursektor? Kommersiella vårdbolag, som ett sista led i den service man ger kunden?

I KYRKAN borde man dock veta att man leker lite med elden ifall man lättvindigt antyder att man skulle avsluta samhällskontraktet kring kyrkogårdarna.

Det öppnar snabbt diskussionen om huruvida Museiverket och Senatsfastigheter kanske ska ta över de medeltida kyrkobyggnader för att bevara dem som kulturarv. Eller att registermyndigheten MDB tar över kyrkans medlemsregister helt och hållet.

Med det skulle kyrkan snart stå inför scenariot att inte heller få bära upp sin medlemsavgift, kyrkskatten, i samarbete med Skatteförvaltningen. Om den automatiken skulle upphöra skulle det om någonting ha ödesdigra ekonomiska konsekvenser för kyrkan.

Därför behövs det lite politisk vilja av både kyrka och kyrkominister så att gravfrågan i Finland får en lösning.