Religionens comeback – så landade den till slut hos mig
Gud är tillbaka – och här för att stanna, verkar det som. Så avslutar Joel Halldorf ett kapitel i boken Gud: återkomsten (2018). Boken tar upp begreppet religionens återkomst och handlar om hur religionen, efter att ha tappat betydelse under större delen av 1900-talet, nu börjar hitta sin väg tillbaka, både i samhället och i människors personliga liv.
Som religionssociolog och teolog har jag förstås studerat, diskuterat och analyserat fenomenet, men aldrig egentligen tagit det till mig, på djupet.
I september tryckte jag igång ett avsnitt av ljudradion ”En varg söker sin pod”, driven av Liv Strömqvist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli. De diskuterade den bioaktuella filmen The Substance, som blandar inslag av psykologisk skräck och science fiction i genren body horror (kroppsskräck). Filmen handlar om en karaktär som använder en experimentell substans för att skapa en yngre, ”bättre” version av sig själv. Filmen utforskar teman som identitet, kroppslig autonomi och samhälleliga krav på kvinnor.
Podduon sågade filmen. Men nu börjar det intressanta, nämligen att jag som lyssnare fick ta del av duons vokabulär när de analyserade filmen.
Men nu börjar det intressanta, nämligen att jag som lyssnare fick ta del av duons vokabulär när de analyserade filmen.
Joel Halldorf frågade sig på 2010-talet vad som händer när det religiösa språket går förlorat: ”Vilken vokabulär använder vi istället när vi ska prata om livets stora händelser och djupa frågor?” Om Joel ställde frågan, svarar Liv och Caroline.
Om Joel ställde frågan, svarar Liv och Caroline.
I podden blickade de bakåt till 90-talet, en tid där Gud var ute. De diskuterade bland att aktivt ta ifrån någons själ och tvinga henne ner till kött. Ordparet Satans verk nämndes för fenomenet att ta bort poesin, det poetiska och själen.
Caroline Ringskog Ferrada-Noli säger förvisso att det absolut inte är Gud som är svaret på att få tillbaka själen i en feministisk handling, men hennes mening blir liksom hängande i luften.
Liv Strömqvist säger att kvinnans kropp gör någonting gudomligt. Hon säger så här: ”Det är en sådan grej man inte kan prata om, hur osannolikt det är att få leva i det här könet, att man just blev kvinna. Så att man fick kunna få barn och föda barn. Det går liksom inte ens att förstå. Jag menar, tänk vilken sinnessjuk gåva!”
Hon fortsätter med att säga att det nästan är en hädelse att klaga på att vara en kvinna eller på sin egen kropp, istället för att gråta hela dagen av tacksamhet.
Det skulle ta tjugo år och två svenska kvinnliga kulturpersonligheter för att fenomenet ”religionens återkomst” skulle vakna till liv för mig – på riktigt.