Kristen tro är inte en politisk ideologi
I KYRKPRESSEN har det i reportage och opinionstexter under hösten myllrat en diskussion om det liberala och det konservativa i kyrkan. Ska de två grundhållningarna kunna leva tillsammans?
På sociala medier har samtal fötts om huruvida det finns också andra eller tredje vägar än dessa två. En av dem som förespråkades var tystnadens, övningens och tillbedjans väg.
Det behövs också ibland. Allt kan inte vara debatt och dialog, predikan och prat.
TYSTNADEN ...
Smaka på ordet (gärna tyst då, förstås).
Att tyst invänta och be att det rätta du ska göra härnäst bara infinner sig. Att kunna möta en annan människa rätt när hennes arm av en slump nuddar din.
Att tyst handla gentemot andra. Och att inte då göra så mycket kartor över var du själv har gått, och inte proklamera så väldigt att andra också borde göra just som du.
Att vara som Jesus Mästaren, som vandrar från blad till blad i evangelierna, många gånger till synes utan verksamhetsplan och årsmål, i sin faders flow.
Jesus, efteråt i torftigt, mänskligt bildspråk förliknad vid påskens hare, oförutsägbar i sina språng över tuva och gård, bortom mänsklig logik. Men en kärlek till människorna förkroppsligad och mirakulöst uppstånden.
Att på samma vis tyst göra tron mera till handling och mindre till ideologi.
I USA BLIR tron i dag till politik och ideologi inför våra ögon. År 2016 lyckades den ena av presidentkandidaterna ringa in de frågor som vann den evangelikala och protestantiska kristendomen på hans sida. Och så blev Donald Trump till mångas häpnad president.
Tron glider. Tro är för många inte längre bara någonting andligt eller spirituellt, en inre kraft, en moralens låga, tröst när det kniper.
Tro har oftare blivit en yttre strid och kamp, en visshet om seger, en övertygelse om att ett vi (i det här fallet USA) är bäst, och till och med att just vi är en halvt helig gåva till planeten.
Det finns de som varnar för den formen av kristen nationalism. Den handlar om makt, inte om att tjäna sin medmänniska, eller mänskligheten.
REN POLITIK går numera ganska lätt att tejpa i fromma färger. Så man har börjat säga att det är för att ”bevara Europa kristet” man vill att invandrare, annan religion och fattigdom i världen inte ska komma hit.
Vagt lyckas man också stämpla en hårdare och snålare ekonomisk politik som något slags ”kristen plikt”.
I USA visar en undersökning att de evangeliska kristna inte oroar sig för de knäckfrågorna vi tror, abort och Israel. Nej, mer än någon annan grupp oroar 90 procent av dem sig för ekonomin. Och, så som de oftast uttrycker sig, oroar de sig för sina egna pengar.
MEN KOM OCKSÅ ihåg att titta i spegeln. Också det liberala eller rödgröna samhällets älsklingsfrågor kläs ibland i en from alba och görs till gudstjänst.
Martin Luther har visserligen lärt att samhällstjänst också är att tjäna Gud. Men vi landar ändå ofta väldigt lätt i en pratig aktivism, framför att leva i en praktisk vardagsomsorg om våra medmänniskor.
I det tysta.