Liberalt och konservativt: En tredje väg kanske – men vill nån gå den?
DET SKÄR SIG mer och mer i kyrkan i polariseringen mellan så kallade ”liberala” och ”konservativa”. Trender i samhället och ute i världen pekar på att det kanske inte är så gammaldags och ohippt att vara konservativ, så också unga väljer det spåret.
Andra barn och unga växer upp, för vilka det inte alls är någon protest eller aktivism att tänka 2020-tal ifråga om etniskt ursprung, religioner eller pride. Det är bara självklart för dem.
Vill några vuxna sedan tro på vita, helkristna länder, tvivla på klimatförändringen eller motsätta sig hbtq så rycker dagens unga på axlarna: okej, gör det då, so what?
Men många mår dåligt av att se kyrkan splittras och delas. För många blir det en oundviklig kamp om tron, och kyrkan.
I ÖSTERBOTTENS Tidning skriver ledarskribent Sofie Stara (ÖT 7.9) de förlösande orden: Att tro är inte att tänka det rätta. Att tro är att längta efter någonting.
"Kan man i kyrkan enas om att längta efter samma saker, men ha olika vägar för att nå dit?"
Också Mats Fontell, kolumnist och veteran i kyrkans ungdomsarbete har skrivit detsamma (KP 11.7). Att tala om tro med unga funkar inte så bra. Att tala om önskan och längtan, efter Guds goda närvaro i livet, funkar bättre.
Kan ”liberala” och ”konservativa” i kyrkan enas om att längta efter samma saker, men ha olika vägar för att nå dit?
Enas om att motarbeta ensamhet och bygga gemenskap? En engagerar sig i föreningar, eller politiskt, för ett bättre och mera inkluderande samhälle. En annan genom att vara med och bära en cellgrupp där man ber för varandra. En tredje genom en gemenskap mellan familjer och släkter i bönehuset.
Enas om att evangelisera? På 2020-talet handlar det inte längre om att gå på gator och torg för att folk ska rycka upp sig från sin namnkristendom och bli mera väckta och hängivna, att värva ”lärjungar” som målas vara mera premium än att vara ”medlem”.
Nej, i dag handlar det om att informera, och vara pedagogisk, för att allt färre vet någonting om Jesus eller kristen tro över huvud taget. Därför debattartiklar i de stora medierna. Därför Alphagrupper som ger grunderna. Därför kanske flyers på stan igen, och knacka dörr.
"Det finns de vars tro helt enkelt handlar om att kämpa och slåss."
Enas om att vårda livet när det är skört? Nej, inte om extrema knäckfrågor som abort eller eutanasi. Utan om barnen och de äldre, de som i vardera ändan av livet är sårbara och värnlösa. De som riskerar att få ett dåligt bagage med sig för livet. För att det är svårt i skolan, eller svårt där hemma.
Någon talar om kristna familjevärden i samhället. En annan spelar fotboll med barnen i sin församlings regi. En tredje går hos sin äldre granne och delar hans vardag; minnen, saknad och tro.
MEN, EN TREDJE VÄG – vill någon gå den? Det finns församlingar i stiftet som har gjort det länge och som har en stor teologisk bredd mellan sina väggar.
Men låt oss också vara lite pessimister, i pedagogiskt syfte. Det kan hända att det mest finns kristna som inte vill kompromisser eller tredje vägar. Utan som löser eller vinner en stridsfråga bara för att strax hitta på nästa. För att markera sitt revir och sin syn på tro, bibel eller mänskliga rättigheter. Vars tro inte handlar om att längta. Utan om att kämpa och slåss. För nånting, eller kanske framför allt, emot.
– – –
Sofie Staras ledare i Österbottens Tidning som nämns i texten finns här (betalmur).