"Nu förstår jag att doften var det enda som hon hade kvar när allt annat var borta"
Den hänger på en krok i farstun. En mörkblå parkas i nylon. Klädda knappar och stora framfickor. En ficka flaggar lite på hälft efter att tråden inte längre kunde stå emot trycket från våta vantar, ficklampor och frusna händer. Rocken är till åren. Den firar snart ett stillsamt 70-årskalas mellan en sliten sportjacka och en trist trench men till skillnad från de senare kommer den aldrig att åka till någon klädinsamling.
En gång i tiden var rocken min morfars. Den användes bara till stadsbesök och kostymtillställningar så när jag fick den 1993 var den lika fin som när den köptes. I själva verket bad jag om att få den efter hans begravning. Den doftade av Watzins hårvatten och hans använda näsdukar var hopskruttade i innerfickan. Han kom så nära. Att använda rocken var som att fortsätta att umgås. Den värmde och tröstade och det gör den fortfarande. När jag knäpper de få knappar som finns kvar och lägger upp luvan är det som om han skulle lägga sina armar runt mig.
"Kläderna som finns kvar av de döda är så levande. Skjortan, mössan och handsken väntar i skåp och lådor som om inget hade hänt."
Kläderna som finns kvar av de döda är så levande. Skjortan, mössan och handsken väntar i skåp och lådor som om inget hade hänt. Ärmarna är ännu upprullade och det finns lite senap på tummen. Klänningen avvaktar på galgen och skorna hoppas i hallen. Hur ska man kunna sätta ner något så levande i lådor och påsar och varför ska man göra det? Jag bara frågar.
Mönster och material minns man också så länge. En ruta eller en färg räcker för att förflytta sig 5 eller 35 år tillbaka i tiden på en sekund och länge lever doften av en människa. När jag var runt 20 dog våra grannar i en olycka. Det var lite före jul och mamman hade blivit hemma för att städa. Hon var den enda som blev kvar och när hon kom hem från bårhuset gick hon genast till tvättkorgen, tog ut barnens smutsiga kläder och kröp ner med dem under ett täcke. Jag var för ung för att kunna ta in hennes förlust men nu förstår jag att doften var det enda som hon hade kvar när allt annat var borta. När mina barns farfar dog för några år sedan gjorde 8-åringen detsamma. ”Jag går med faffa en stund” sa hon och klev in i garderoben och gömde sig mellan de smårutiga skjortorna i brunt och beige. Där i mörkret blev han så levande som en död människa kan bli.
"Jag tycker om orden från Lukasevangeliet. Det är inte så tvärsäkert var något är och vad något är."
”Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er.” Jag tycker om orden från Lukasevangeliet. Det är inte så tvärsäkert var något är och vad något är.
Guds rike är i alla fall inom oss och himmelriket är kanske också så nära att vi kan nudda dem vi saknar genom att fortsätta att använda deras morgonrock, genom att fortsätta att älska.