Var ett vänligt leende, en buffert mot asfalten
Det är lördag och jag promenerar till biblioteket. Jag trippar fram längs isiga trottoarer. Det är halt i Helsingfors.
Några hundra meter från min slutdestination tappar jag fotfästet. Man kan säga att ”jag lättar, jag flyger, jag svävar fram”, som de gamla skalderna i bandet Freestyle sjöng på 80-talet.
Snart sätter gravitationskraften in och sen ligger jag raklång på marken. Jag tar emot mig med händerna. Och ansiktet. Det är så ovärdigt att falla på det här viset.
Jag tar emot mig med händerna. Och ansiktet. Det är så ovärdigt att falla på det här viset.
Nyligen har jag lyssnat på en podd där de pratat om att falla på öppen gata. I podden slår de fast att en av anledningarna till att vi så snabbt vill stiga upp och borsta av oss är att vi inte vill visa oss svaga inför flocken. Vi vill visa att vi är att räkna med om det blir skarpt läge. Att vi kan bidra.
Jag hinner tänka på det medan jag reser mig upp. En man i min ålder stannar och frågar hur det gick. Jag svarar att jag är okej. Han nickar vänligt och går vidare. En äldre dam ler inkännande och säger att det är halt nu.
Alla ler mot mig. Jag borstar av mig och går vidare. Lite stark vill jag allt visa mig för flocken, men det är en snäll flock jag har runtomkring mig, jag ser det.
Lätt tillskrynklad går jag de sista stegen fram till biblioteket och tänker på Kristina Lugns dikt Du ska få ett panoramafönster. I dikten räknar hon strof för strof upp vad hon ska ge sitt barn. Hon skriver:
Min julklapp till dig
är att om du faller
så ska medmänniskorna
glädjas åt att
få ta emot dig.
Ett vänligt leende
ska gå genom
hela din resa.
Den här dagen har ett vänligt leende minsann gått genom den sista etappen av min resa.
Själv har jag lite svårt för att le vänligt. En trottoar mot läppen har den effekten, det blir liksom lite stramt.
Men jag landar i att det inte är så farligt att falla. För kanske finns det människor som vill ta emot oss då vi faller, oberoende av om det är själen, kroppen eller psyket som trillar.
Kanske är det inte alltid så. Men ibland, ibland finns det till och med främlingar som tar emot oss då vi faller.
Våga tro på det. Våga vara en sådan främling.