Världen ringer på din dörr
DET SÄGS IBLAND att den globala världen har krympt så att ”missionen nu kommer till oss”.
Människor från främmande kulturer etablerar sig i Finland i hundratusental. Vi behöver inte längre sända nära och kära på den äventyrliga missionsfärden till andra sidan jordklotet för att i exotiska länder sprida budskapet om Jesus och hans kyrka.
Vi kan lika väl ta bussen ut till en förort för att tala om evangeliet med intresserade muslimer. Alphakurser sys om till al-Massira-kvällar. Internationella församlingar och bönegrupper blir andliga hem för expats från hela världen som vistas i vårt land.
WOLTBUDET ringer på din dörr. Då står också missionsuppdraget där.
Sedan länge är missionsfält i Afrika eller Asien inte bara platser där vi sprider teologiska insikter om Gud och hans son. De är också våra outlets för praktisk omsorg, bildning och hälsa. Under senare år har också samhälleliga mål kommit in: flickors och kvinnors rätt, ekonomisk rättvisa, ansvar för klimat och miljö.
Woltbudet jäktar med att hålla ljuset i trapphuset tänt medan du gräver i tamburens rockfickor efter nånting att betala med.
DEN KENYANSKA forskaren Quivine Ndomo (HS 13.2) har vid Jyväskylä universitet i sin doktorsavhandling visat att Finland håller på att få en ny underklass av invandrare, där städjobb eller Woltspring hos folk är det vanligaste.
Oberoende av både yrken, arbets- och företagarerfarenhet och akademiska examina i länder de har lämnat har de erbjudits att städa eller vara närvårdare.
Vi har enligt Quivine Ndomo ett stenhårt krav på att ”man måste kunna finska” (eller svenska) på vår arbetsmarknad. Vi betraktar det som oförlåtligt självklart. Där lägger vi trösklar, bygger hierarkier och upprätthåller en tyst blåvit rasism som går på djupet.
"Det stenhårda kravet att 'man måste kunna finska' (eller svenska) på vår arbetsmarknad är oförlåtligt självklart."
DET ÄR PÅ GRÄNSEN till inhumant hur svårt det ska vara för en invandrare eller asylsökande att få en vettig sysselsättning direkt från de första veckorna i Finland. Ändå är det genom att arbeta man känner sig behövd, och lär sig handgripligen både det nya landets seder, bruk och språk.
För alla människor i stora delar av världen är det självklart att man arbetar för sitt uppehälle. Många ser både generade och häpna på integrationsprocesser som ska ta åratal; en omsorg som till sist i all sin välvilja blir smått förnedrande.
MISSION här hemma innebär att också människor från andra länder förtjänar rättvisa, jämlikhet och värdighet. Som Woltbudet.
Kyrkan kunde göra mera mot det systemfel som håller på att uppstå, där deras kunnande och meriter inte ens tas till vara.
Lägg den gamla ämbetsverkskyrkans språkstadgor åt sidan. Bli en folkrörelse och en flexibel gemenskap där kunniga människor och nya arbetsspråk är välkomna. Börja med engelskan.
Redan 1800-talets missionärer pluggade främmande språk för sitt uppdrag. Nu är det kanske vår tur. Finland är hårt och strängt när det gäller formella behörigheter och språkkrav. Kyrkan behöver inte vara sådan.