Presidenten och välsignelsen
SPRÅKET lever och förändras. Ord med klara bibliska undertoner som förbannad, uppståndelse eller enfald går genom vardagsspråkets ordmangel. När de kommer ut på andra sidan har de en annan betydelse än i 1917 års bibel. Olika kraftord med religiöst ursprung varierar också över tiden i valör och styrka.
DET VACKRA ordet välsignelse hör till de ord som tiden har rådbråkat. I vardags- och mediejargong används det ofta taget ur sitt ursprungliga sammanhang. Något beslut i riket har fattats i högsta instans och anses därmed vara fastställt och ”välsignat”.
Parallellen kommer väl av kyrkvigseln till äktenskap, där kärleksprocessen uppfattas ha nått något slag av fullbordan inför prästen. Och ändå vet alla närvarande att de två där framme verkligen har en lång väg kvar att gå.
Välsignelsen är, sett till ordets bokstav, inget klick där saker definitivt går i lås. Det är en önskan och förhoppning om att Guds omsorg ska följa den välsignade på resan. Det är att önska någon det allra bästa man i sin tro kan komma på, en högsta välvilja, ett ljus på vägen, beskydd.
Eller som den evangelisk-lutherska kyrkan skriver i ett slags konsumentupplysning på sin webbplats: ”Välsignelsen är knuten till gåvan att leva och finnas till.”
PRESIDENT Martti Ahtisaari (1937–2023), återinförde den gamla traditionen från krigsåren för länge sedan att avsluta sina nyårstal med att önska Guds välsignelse. Efterföljaren Tarja Halonen avstod från seden; Sauli Niinistö tog upp den på nytt.
ATT TALA OM Gud i samband med en nations öde och uppdrag har mönster särskilt från USA. Det betraktas som ”civilreligion”, när In God we trust- guden inte är en teologiskt beskriven gud, utan mera en anonym högre makt alla medborgare kan förhålla sig till.
I Finland valde långvariga president Urho Kekkonen (1900–1981) att tiga om Gud under ett kvartssekel av nyårstal.
Det är också det som torde vara utgångspunkten. Staten och dess ämbeten är världsliga. Sedan Kekkonens tid har det dessutom blivit än tydligare att republiken och folkkyrkan jobbar vid olika bord.
Så det är lite överraskande att frågan om nyårstalet och välsignelsen fortfarande ploppar upp. Borde presidenten alltså vid sidan av sin roll som överbefälhavare för försvaret dessutom också vara en nationell överstepräst, åtminstone för en dag, och årligen nedkalla Guds välsignelse?
SVARET ligger väl i om den som innehar presidentämbetet själv är känd för att ha en utövande tro eller för att bruka resonera om rikets svåra frågor även i trons termer.
Presidenten väljer i sitt nyårstal de språkbilder, dikter eller favoritförfattare att citera som hen för stunden anser att bäst illustrerar det som hen för året vill säga. Eller att om hen så väljer önska någonting från Gud. I annat fall blir det en märklig, otippad ritual som mest skapar förvirring kring hur vi ser på religion och stat.
Det kunde också höra till allmän etikett i övrigt bland oss finländare att det inte är ett intrång, eller ett försök att snärja in någon i sin egen religiösa värld, att önska någon välsignelse. Det är att önska den andra det bästa man själv vet; allt gott.
– – –
Önska Guds välsignelse eller inte? Så här svarade presidentkandidaterna själva.