Den sprödaste av sånger är den om fred
SIST I EN av presidentvalspanelerna på tv fick kandidaterna skriva ett för dem viktigt ledord på en tavla.
Så gott som alla presidentkandidater plitade ner ordet fred. En av dem önskade i synnerhet alla barn i krig fred.
Frågan om fred kom sist i debatten, strax före sluttexterna. Så det blev ingen plats för den obarmhärtigt svåra följdfrågan hur freden då ska gå till. Där satt de alla som vill leda Finlands utrikespolitik som stumme farbror Sakarias på Nya testamentets första blad, med sina tuschpennor och sina tavlor.
Så vi fick aldrig veta hur presidentkandidaterna tänker sig att det ska bli fred i Ukraina, i Israel–Palestina och andra krig som aldrig når över våra nyhetströsklar. Eller hur vi bäst ska agera så freden efter 80 år i Finland ska bestå.
DEN KRISTNA traditionen har, i klass med den högt hissade missionsbefallningen, också en starkt klingande fredsbefallning – saliga de som håller fred.
Det är ett kristet imperativ att alltid söka fred. Att ständigt minnas att varje spillt människoliv var värdefullt. Att varje sorg är slitande, att varje sådd av hat gror om och om igen genom generationer. Att allt det är ett sår i mänskligheten och en spricka i skapelsen. Också i förövarnas led, också när till exempel en rysk soldat eller en Hamasterrorist dör.
"Det mänskliga, det humana och det kristna är att lyssna efter signaler om fred."
MEN FRED är svårt, och vems fred är den rätta? Litteraturjournalisten Ylva Perera skriver klokt om det i julaftonsnumret av Hufvudstadsbladet. I dagens debattklimat gör var och en som talar om fred sig lätt antingen till prorysk eller antisemit, skriver hon. Eller till blåögd och naiv, får vi väl tillägga.
Stora ord om krig sprider sig som finländsk uho från bastulavar och sociala medier ut bland politiker och in i vår vardag. Ord, som på något sätt uppfattas vara det realistiska och kloka. Men det är de inte. Kolla igen. De är snarast förenklande, fördummande och demoniserar människor och folk.
Anna-Lena Laurén, utlandskorrespondent i Ryssland i 16 år, säger i Kyrkpressens julnummer (KP 21.12) det som i mångas öron är på gränsen till både ofoster- och ovästerländskt att säga högt. Nämligen att Ukraina troligen inte kommer att få en rättvis fred. Att den ryska angriparen kommer att behålla den mark den beslutat sig för att ta, med blod.
Fast så var det i Finland också 1944. Vårt land gav upp territorium, och levde under närmare ett halvsekel som ”finlandiserade” under segrarens tumme. Men ändå betraktar få av oss det som förlorade år, även om vi nu ser hur moraliskt minst sagt underlig perioden var. Vi har levt, strävat och älskat också under de omständigheterna. I både växande välstånd och relativ frihet.
"Lyssna efter hur det goda vill vända åter. Som efter en trasts första klarögda flöjtton om att våren snart är här."
BLAND ALLA Artikel 5-spekulationer, scenarier om kärnvapen i våra hamnar, artilleripjäser från våra fabriker, Åland, Gotland... borde alltid också finnas minst ett scenario med fred som alternativ.
Det är hoppet om att även den brutalaste diktator, erövrare och krigsherre en dag besinnar sig till att det får vara nog med dödande. Att sexsiffriga förluster av människoliv får räcka.
Det mänskliga, det humana och kristna är att aktivt lyssna efter svaga signaler om fred och att ljuset och det goda vill vända åter. Som efter det spröda ljudet av bjällror i vinternatten; som efter en trasts första klarögda flöjtton om att våren snart är här.