När julen får en att gråta
Med en känsla av entusiasm och energi knåpar jag i slutet av november ihop en julspellista på Spotify. Sedan börjar jag gråta.
Och det fortsätter. Jag sitter i metron och spärrar upp ögonen för att tårarna inte ska rinna ner längs kinderna.
Nämen vad handlar det om?
Den första låten som knäcker mig är Mary did you know med Pentatonix: Maria, visste du att din lilla bebis en dag kommer att gå på vatten? Maria, visste du att den son du födde en dag blir din förlossare? Visste du att när du kysser din lilla bebis, då kysser du Guds ansikte?
Vid det här laget gråter jag innerligt. Det är inte bara det att det är så sällsynt att en julsång inte fångar bara en gullig jultablå, utan ger en bild av en riktig mamma som håller om en riktig bebis som samtidigt är en frälsare. Att någon så liten samtidigt är Gud.
Det är också det att jag själv haft små bebisar i famnen, och nu studerar de vid universitetet, har egna hem eller skäms för att jag talar för högt i butiken eller går för snabbt (det sista klagomålet hade jag inte sett komma).
En gång kysste jag deras bulliga, små kinder, nu får jag krama dem när de kommer och går.
Min andra knäckpunkt kommer vid Koppången med Emma Raunio, som gör den så skirt.
Det är något med att julen blir som ett fönster där vi speglar alla jular som varit, jular med dem som dött, som om de alla fanns hos oss fortfarande, alla i samma tid i sångens nu.
Och jag vet att dom som har lämnat oss
har förstått att vi är
liksom fladdrande lågor
så länge vi är här.
På något vis handlar det också om tro på det naiva undret, om att våga tro på det en stund fast man precis skannat av nyheterna och det känns som om det inte fanns så mycket att tro på just nu.
Jag vill tro att han föddes
och finns med oss här i tiden.
Det är jul och det finns ett barn i mig
som vill tro att det hänt
och som tänder ett ljus
varje söndag i advent.
Medan tårarna rinner längs mina kinder halkar jag hemåt via närbutiken, där jag ska köpa tandkräm åt det barn som verkligen skulle önska att jag inte talade med så hög röst i köpcentret. Tandkräm är också en sorts kärlek.
Jag tänker tända ett ljus varje söndag i advent. Jag tänker tro på mirakel och på att Marias bebis är Gud.