Det är en egen sorg i sig – för nu är det för sent att tala mer om någonting alls
Sedan min mamma gick bort i somras har jag läst ganska mycket om döden. Det råder ingen direkt brist på texter på temat – kanske är det mesta faktiskt redan sagt om döden. Därför tänker jag inte dikta några egna djupsinnigheter utan dela med mig av tre korta citat som jag råkat fastna för:
”Döden tar ingen rast (...) Den finns där, överallt, hela tiden. Ingen tänker riktigt på den, för annars skulle man bli galen. Den är som en hund som hela tiden springer slalom mellan våra ben, men vars närvaro vi inte lägger märke till förrän den dag vi blir bitna. Eller, än värre: om den biter någon närstående”, skriver Valérie Perrin i boken Färskt vatten till blommorna.
När min mamma dog gick min katastrofkänsla i taket. Varje samtal är ett dödsbud, varje försening en storolycka.
När min mamma dog gick min katastrofkänsla i taket. Varje samtal är ett dödsbud, varje försening en storolycka. Jag vet att jag överreagerar och försöker verkligen lugna ner själen, men det är svårt när alla mätare visar katastrof. Jag kan inte låta bli att tänka på döden fast jag verkligen inte vill tänka på döden. Men jag gillar bilden av döden som en hund (åtminstone är det trevligare än liemannen). Jag låter den springa, jag vet att den är där, men kanske är den inte så farlig trots allt.
”När du är ensam och sorgsen till sinnes. Sök upp våra vänner. Skratta åt allt som vi brukade göra. Känn saknaden, men låt mig gå”, skriver Christina Rossetti (red. övers.).
Mitt föräldrahem, min mammas hem, är upp och ner. Jag har plockat och röjt hela hösten. I natt drömde jag att hon skulle komma hem från sjukhuset och jag tänkte, i drömmen, oj nej – vad ska hon säga om röran där hemma?! Men hon finns inte kvar, inte heller hennes starka åsikter om det mesta finns kvar. Dem får jag släppa. Jag behöver inte tänka på vad hon hade tyckt om det ena eller det andra. Jag minns, jag kan glädjas över minnen, men jag får släppa henne. Hon går nog också själv hellre vidare till någon bättre fest än blir kvar här och hänger över mig. Vi får minnas, men låta varandra gå.
Jag behöver inte tänka på vad hon hade tyckt om det ena eller det andra. Jag minns, jag kan glädjas över minnen, men jag får släppa henne.
”Saknaden är alla ’jag älskar dig’ som blev osagda.” (Okänd)
Allt är kanske sagt om döden, och allt om att leva i nuet. Men har du berättat för dina nära och kära att du tycker om dem – också i dag? Vi kommunicerade inte särskilt bra med min mamma. Det ledde till ganska stora svårigheter i det skedet när man borde ha kunnat tala öppet om sjukdom och död. Och det sörjer jag nu i efterhand. Det är inte bara kärlek som inte fick de rätta orden utan också mycket annat blev osagt eftersom det inte hörde till att tala om svåra saker i vår hemkultur. Om något mot förmodan var svårt så fanns det alltid en snabb lösning på det. Det löser sig, och skärp dig, och nu talar vi inte mer om det. Och det är en egen sorg i sig. För nu är det för sent att tala mer om någonting alls.