"Tänk om allt varit bra följande morgon och kriget bara en ond dröm?"
När den hyllade finska författaren Eeva Kilpi är elva år sveper vinterkriget över den karelska byn Raivattala i Karelen. Femtio år senare skriver hon om händelserna i den självupplevda romanen Vinterkrigets tid, som hon får Runebergspriset för år 1990.
I boken finns ett glasklart minne, en episod så stark att Eeva klassar den som de mest levande från den tiden.
I boken finns ett glasklart minne, en episod så stark att Eeva klassar den som de mest levande från den tiden. Eevas mamma misstänker att hennes pälsboa har blivit förväxlad med en släktings boa i den oreda som har uppstått i de askar och knyten familjen har tagit med sig under den första evakueringen.
Mamman brister i gråt och låter sig inte tröstas. Gråten blir allt våldsammare och börjar likna vad man kallar hysteri.
Släktingarna väter en handduk för att lägga den på Eevas mammas panna, någon fyller ett glas med vatten och försöker få mamman att dricka, någon har droppat kamfer på en sockerbit och ber mamman suga på den. Efter många om och men, röd och fuktig i ansiktet, återvänder mamman.
Så här fortsätter Eeva: ”Det var svårt att med värdighet börja livet på nytt efter en gråtattack, det visste även jag av egen erfarenhet. Hur hade det kunnat bli så här? Detta var väl inte den tapperhet som man väntade sig av hemmafronten? Passade det sig för hjältar, hustrur, mödrar och brudar att uppföra sig så här?”
Eeva beskriver stunderna efter gråtattacken: skamkänslan lättar, övergår till rädsla, en rädsla som om de hade upplevt ett plötsligt bombardemang.
Barn lider av att se vuxna lida och de vet inte hur de ska kunna hjälpa dem. Det är kanske det som gör att just den här episoden så tydligt har ristat in i mitt medvetande, frågar sig Eeva Kilpi i boken.
Barn lider av att se vuxna lida och de vet inte hur de ska kunna hjälpa dem. Det är kanske det som gör att just den här episoden så tydligt har ristat in i mitt medvetande, frågar sig Eeva Kilpi i boken.
Den 11-åriga flickan längtar efter att få lägga sig i sin egen säng och få gråta, utan att någon ser det och sedan somna. ”Tänk om allt varit bra följande morgon och kriget bara en ond dröm? Men jag visste ju redan så väl att man på morgonen bara fick uppleva en liten stund då tillvaron kändes smärtfri. Sedan vaknade medvetandet och man undrade först: var är vi egentligen?”