Allt färre vill lyssna eller gå i dialog – eller ens föra en diskussion
När Hamas anföll Israel den 7 oktober började Kyrkpressens redaktion, liksom många andra redaktioner, fundera på vad vi skulle skriva om det som skett. Redaktionen har en del kontakter till personer som bott eller bor i Israel eller Palestina.
Vi ställde frågan till flera personer: kan du kommentera, finns det något att säga som skulle kunna ringa in problematiken och peka på möjliga lösningar? Alla avböjde.
Samma vecka fick redaktionen besök av en av Svenska kyrkans utlandspräster. Han konstaterade uppgivet att det känns som om alla vill att han ska välja sida eller ta ställning.
Men om han inte kan eller vill välja sida eller ta ställning?
Samtidigt berättade han att allt fler som söker sig till kyrkan vill berätta, ”tala ut”. Men allt färre vill lyssna eller gå i dialog – eller ens föra en diskussion.
Inom kristendomen, liksom i alla gemenskaper och religioner, finns en längtan efter tydliga svar. Många troende känner igen en svartvit period från den tid då de var unga eller nya i sin tro. Ju osäkrare man känner sig, desto tryggare känns det att få höra vad som är sant och vad som är falskt och exakt hur man ska leva sitt liv för att man ska duga som kristen i just den grupp man tillhör.
Mikael Kurkiala, som intervjuas här i Kyrkpressen, tror att attraktionen till de enkla svaren blir större ju mer komplex världen är. Fundamentalism, skriver han i Där pendeln har sitt fäste, är ett sätt att handskas med ambivalens. Dess attraktionskraft är att alla ambivalenta gråzoner utplånas. Det onda är entydigt ont, det goda är entydigt gott.
Kurkiala påpekar att vi alla har svårt för ambivalens. Fundamentalismen är inte bara någonting som finns där borta, den finns inom var och en av oss.
Vi kan känna oss fega och okunniga om vi inte vågar deklarera ”I stand with Israel” eller ”I stand with Palestine” på sociala medier.
Ett sätt att handskas med den svåra ambivalensen är likgiltighet.
Ett annat är att försöka stå ut med ambiguiteten, mångtydigheten, gråzonerna: att det finns något ont och något gott i de flesta av oss, liksom i de flesta gemenskaper.
En Gudstro är alltid ett försök att närma sig ett mysterium, något som är mycket större än vi förstår, något som vi enbart kan se som en dunkel spegelbild.
Öppenhet, säger Kurkiala i intervjun, är viktigt för honom för att vi människor aldrig kan komma fram. Det öppnar sig alltid ett valv till inom oss. Och ett valv efter det.
”Vi har en så stark tendens i vår kultur att låsa in allting och definiera det. Och när vi gör det så dödar vi det”, säger han.
Utmaningen är att ta reda på mer utan att låsa in, att diskutera i stället för att debattera och att erbjuda utrymme för att säga ”jag vet inte” eller ”det är så komplicerat”.
Att våga tro fast man inte vet.