Vet fridsföreningen skillnad på lära - och andra världsliga lojaliteter?
EN LITEN kristen rörelse i ett hörn av ett annat nordiskt land hade kommit till en teologisk skiljeväg i en fråga. Ett läger tyckte efter många år si, det andra lägret så.
Den lilla kyrkan sökte klokt vägar vidare genom en enkät bland medlemmarna. Den hade två frågor: Kan du acceptera den nya tolkningen av läran? samt Kan du leva med att din församlingsledning inte tänker som du?
Svaret var smått rörande: En överväldigande stor andel svarade ja på båda frågorna.
DET ÄR SOM som att ha åkt tidsmaskin att sitta med nyheten att den första kvinnan nu har blivit utnämnd till präst i en av Borgå stifts församlingar. Såå 90-tal, som ungdomen skulle säga.
Med undantag för Karleby svenska församling och några till har det inte varit en knäckfråga på väldigt länge, inte heller i ett flertal av de österbottniska grannförsamlingarna.
Många med perspektiv på rikskyrkan har frågat varför skiljelinjen vid just prästens kön måste vara så rakbladsskarp just här i ett hörn av Borgå stift. Någonting liknande sägs knappt stå att hitta på finskt håll.
Där har det förstås hänt att man har gått ur folkkyrkan och bildat egna manskyrkor, vilket också våra finlandssvenska laestadianer som bäst sitter och grunnar på.
MÅNGA SOM är trötta på det exklusivt mansprästerliga har helt riktigt påpekat att tolkningar av vad som är ”Guds entydiga ord” i en modern tid förändras. Detta även bland dem som berömmer sig av att vara mera ”bibeltrogna” än andra.
Så sägs till exempel praxisen om preventivmedel i laestadianska familjerna i en tyst glidning ha övergått i något slag av ny förståelse av vad Gud egentligen vill. I husen på de nyare laestadianska solsidorna sägs barnskaran numera följa mönstren i andra barnfamiljer.
"Den laestadianska rörelsens lämna kyrkan-utredning skulle må bra av ett kapitel med helt världslig sociologi: Hur har vi mänskligt sett hamnat här?"
DET ÄR HÄLSOSAMT att ibland tänka efter i vilket sammanhang och i vilken kontext olika kyrkors och rörelsers förståelse av tron har fått sina betoningar.
En folkkyrka med miljoner medlemmar, många åtminstone till ytan sett passiva, får sin prägel av Guds kravlösa nåd och väntande närvaro.
En frikyrka med några tusen medlemmar får sin prägel av personlig trohet och engagemang i Guds verk. Men ingetdera är mera eller mindre kristet än någonting annat.
Också den laestadianska rörelsen skulle må bra av att i sina ”lämna kyrkan”-utredningar också ha ett kapitel med en helt världsligt sociologisk bedömning: Hur har vi mänskligt sett hamnat här?
Fridsföreningarna kännetecknas av starka familjeband mellan ett fåtal familjer. Detta, i vänlig mening sagt, klanväsende sträcker sig ända in i utkomst, ekonomi och i att man arbetar i varandras företag.
Så i vilken mån handlar gemenskapen och rörelsens vi om lära? Och i vilken mån om släktskap, lojalitet och sociala nätverk?
VI KUNDE också avdramatisera det som igen verkar koka ihop till en ny konflikt.
Det har i alla tider stått envar fritt att när söndagsmorgon glimmar bläddra i församlingsannonseringen och gilla en präst bättre än en annan. Den som har ont just av en kvinna vid altaret må planera sina söndagar enligt det. Låt oss respektera varandra ändå.