Inspirerad och uppmuntrad att ge plats och skapa rum
På nyårsafton satt vår familj under matsalsbordet och åt tolv vindruvor var, snabbt i takt med tolvslaget, sen sprang vi glatt ut och tittade på nyårsfyrverkerierna i Mariehamn. Det är en brasiliansk tradition och det var mitt barnbarn med halva hjärtat i Brasilien som tyckte vi skulle göra det. Trots mitt intresse för andra kulturer och traditioner hade jag aldrig tidigare hört talas om denna. Det krävs lite kärlek och beslutsamhet för att vika ihop en lagomtjock kvinna i sina bästa år under ett bord. Där i mörkret under matsalsbordet upptäckte jag klotter på undersidan av bordet som hans mamma gjort för 20 år sedan. Det var fint på något lite underligt sätt. Det skulle ge lycka för det nya året 2023.
Bara ett par dagar in på det nya året fick min pappa en obotlig cancerdiagnos, samma dag gav veterinären beskedet att katten måste akutopereras eller avlivas.
Bara ett par dagar in på det nya året fick min pappa en obotlig cancerdiagnos, samma dag gav veterinären beskedet att katten måste akutopereras eller avlivas. Jag är uppvuxen på landet med ladugårdskatter som man nu inte sätter några extravaganta veterinärkostnader på, men nu tänkte jag att pappa kan vi kanske inte rädda, men katten kan vi. Hon opererades och just nu kämpar jag om tillgängligheten till tangentbordet med henne.
När vi drabbas av det svåra, sätter vi igång det magiska tänkandet, hur rationella vi än vill vara. Barnen har räknat olyckor och katastrofer, straffet för ”cultural appropiation” … tolv vindruvor, tolv katastrofer … Själv håller jag inte räkningen men vi lär vara uppe i tolv redan; Morfar, katten, avslag på arbetsansökningar och auditioner, restskatt, gufar Lasse …
Själv håller jag inte räkningen men vi lär vara uppe i tolv redan; Morfar, katten, avslag på arbetsansökningar och auditioner, restskatt, gufar Lasse …
Den här hösten är första gången på 30 år som jag bor ensam, de två yngsta har flyttat hemifrån. Jag har kånkat och burit, fixat och piffat i nya lägenheter. Vi har funderat tillsammans på vad som är nödvändigt och vad som är viktigt för att det ska kännas hemtrevligt; Gula gardiner, en vattenkokare, tavlor och Jesus-tejp, ett bord att samlas kring.
Jag ska själv flytta och dessutom ännu en gång tvingas flytta arbetsrum på sjukhuset, just som jag fått till stånd ett fungerande samtalsrum. Mitt i flyttrumban åkte jag på tyst retreat till Snoan. Det är nåd, bara nåd. Jag läser Peter Halldorfs nyaste bok Stillhetens ledarskap, där han ger oss Nilos av Ankaras insikter från 400-talet. Jag blir oerhört inspirerad och uppmuntrad att ge plats och skapa rum. Ett matsalsbord som man sett underifrån – att kunna ge plats kring det betyder allt.