Det finns hjälp för den trötta prästen
DEN ÄLDRE damen, lätt sportigt klädd, låg på övergångsstället. Hon blödde från ett jack i pannan, men småskrattade lite över hur tassigt det var att hon låg där.
Värre var det då med henne som hade kört på. En liten grå människa som gick i små ångestcirklar kring sin bil i korsningen, chockad, olycklig, onåbar.
Ambulans och polis kom. En ung polisman, ny i jobbet med lite för stor polisjacka, kom fram till henne som hade kört. Och så fick hon äntligen bekänna: det var mitt fel.
Hon blev med ens alldeles lugn. All oro rann av. Polisynglingen förstod nog inte själv vilken stor roll han hade; han petade till sin snusprilla med tungspetsen, det var torsdag.
PRÄSTEN har i vår kultur ett slags liknande roll som polismannen vid fotgängarolyckan.
Att ta emot människors oro och skuld. Att lyssna och bära. Att vara stomme vid jordfästningars slitande sorg och bröllops sprängande kärlek. Att inte göra fel, så att en släkt sedan talar om det i generationer. Att inte komma oförberedd, tankspridd eller med egna känslor på ytan. Inte gråta vid andras kistor.
Samma förväntningar finns väl också i arbetsgemenskapen på kansliet. Om prästen som den starkaste, tåligaste och andligaste. Prästen lever liksom i sitt kall, de andra i sina kollektivavtal.
Det kyrkliga facket Aki-förbunden visade nyligen att 32 procent av prästerna känner sig ”mentalt helt slut” åtminstone en gång varje arbetsvecka. Det är skrämmande mycket. I en tidigare artikel hos Kyrkpressen (KP 30.8) ger några präster exempel på vad som tynger.
"Arbetsgemenskapen verkar vara outnyttjad och gles många gånger."
MYCKET ÄR motsägelsefullt. I prästfackets undersökning upplever hela 79 procent av prästerna sitt arbete som fritt – men samtidigt som så gränslöst att det känns att jobbet aldrig tar slut.
En annan paradox: Många präster är sedan urminnes tid de främsta i en hierarki. Prästen visas fortfarande på många kalas fram att skära i tårtan först.
Men samtidigt lider många präster på sin arbetsplats också av den hierarki som fortfarande lurar inom kyrkan. Inte sällan är problemet en kyrkoherde som har andra gåvor än att vara en god och tydlig chef.
En präst i nådens sena år 2023 får också på sig allt fler ogenerat ställda förväntningar, inte sällan av människor de inte känner, och aldrig har sett i kyrkan. Men så dyker de plötsligt upp för någon förrättning som riktigt krävande konsumenter.
FRÅGAN ÄR vad som går att göra. Tankeväckande är vad många frikyrkopastorer som har kroknat säger (deras arbetsbörda är ofta ännu orimligare). Ofta under något sabbatsvikariat hos sina lutherska kolleger har de funnit en arbetsgemenskap.
Fast den gemenskapen verkar vara outnyttjad och gles många gånger. En trött präst lämnas ensam. Och det blir ofta hierarkiskt fel att barnarbetsledaren eller diakonen skulle kunna vara de rätta att lyssna och trösta.
I en framtida kyrka kan också aktivare lekmän, även i heligare rum som gudstjänster och förrättningar, avlasta prästen.
Mycket av det här ställer ändå stora krav på ett nytt, gott ledarskap av kyrkoherdar och församlingsråd – och kanske också av den trötta prästen själv.
Collagefoto: Unsplash - Tiago Bandera