Känslan av samhörighet när man sjunger tillsammans är helig
Jag deltog i ett kvällsprogram en lägerkväll och sjöng någon vanlig aftonsång, när jag plötsligt hörde hennes röst och transporterades tio år bakåt i tiden. På en sekund var jag tillbaka i en julsångsövning på mitt gamla jobb, bland gamla kollegor i ”ett tidigare liv”. Med Koppången och Det susar genom livets strid som melodi.
Att dofter kan framkalla minnen är säkert många bekanta med. Hur en särskild parfym eller stekos från ett plättkalas kan ge flashbacks av minnen man inte trodde sig ha kvar. Utöver dofter har jag också lätt att få kontakt med minnen genom röster och framför allt sångröster, och genom att sjunga tillsammans med andra. Jag minns ofta dop, bröllop och begravningar genom de sånger vi sjungit, de röster som ljudit i viktiga stunder kommer alltid bära vissa minnen för mig. Det är fascinerande, som att hörseln lagrar saker på någon helt egen hårdskiva eller har en speciell anslutning till minnet.
Jag tänker att det också kan ha något med gemenskap att göra, med känslan av samhörighet när man sjunger tillsammans med andra. Att det kan ha med något heligt att göra.
Filosofen Frank Martela beskriver sin gudsbild i videoserien Jumalani, som snurrat på sociala medier i somras. Han menar att vi aldrig fullt ut kan förstå hur en annan människa tänker, att det är omöjligt att helt förenas på förnuftsnivå. På känslonivå kan vi enligt Martela däremot uppleva samma sak som någon annan. I stunden kan vi förenas i ett starkt vi som är här och nu, vi som upplever samma situation i denna sekund. Som vi i fotbollslaget, eller vi grannar, eller vi kollegor, vi i kören. För filosofen Martela är detta det närmaste helighet man kommer. När jaget försvinner och han uppgår i ett större vi tillsammans med andra. Kanske, säger Martela, ligger rentav meningen med livet i gemenskap med andra. När jag kan göra något för andra, när jag får göra något tillsammans med andra, får mitt liv mening.
Jag tror kanske att det är därför jag minns genom röster – att det egentligen är gemenskapen och känslan av att ingå i det där stora vi:et som lagrar positiva (ljud-)spår i mig. Jag minns de heliga stunderna, om man så vill. Jag förstår plötsligt också bättre varför man sjunger så mycket i kyrkan, att psalmsången fyller många dimensioner i gudstjänsten. Att vi nästan alltid också sjunger i samband med högtider, i såväl glädje som sorg.
Och att gemensamma julsångsövningar med kolleger kan ha en otrolig inverkan på trivseln i arbetslaget, på vi-känslan i teamet. På den där kapellbänken fick jag tag i gamla minnen, på allt vad som hunnit hända på tio år, allt som vi gått igenom sedan den där julsångsövningen på jobbet. Och jag kände att en gammal gemenskap fanns kvar, tryggt förvarad mellan toner och melodier i ryggmärgen.