Jag vet att skrivandet har hjälpt mig att leva bättre
Att skriva är terapeutiskt och helande.
En klassiker är Pennebakers skrivövning, som man kan testa för att jobba med en milt traumatisk upplevelse (svåra upplevelser kräver hjälp av proffs). Så här gör du:
* Skriv i 20 minuter fyra dagar i följd.
* Skriv om något som känns personligt, viktigt och kanske svårt.
* Skriv utan att avbryta, utan att fundera på struktur eller hur du ska stava ett ord.
* Skriv bara för dig själv.
* Om ämnet känns tungt att skriva om och du börjar må dåligt: sluta genast.
* Var förberedd på att du kan känna dig lite låg dagarna efter att du gjort övningen.
Skrivandet är ofta en nästan mystisk process. Du kanske tror att du börjar på en historia av en slump, för att du plötsligt fick en så märklig idé. Långt senare läser du och tänker: aha, förstås, nu fattar jag.
Det är som att drömma en konstig dröm. När du skrapar på den absurda ytan märker du att det är ditt eget liv som träder fram.
Det är som att drömma en konstig dröm. När du skrapar på den absurda ytan märker du att det är ditt eget liv som träder fram.
Under perioder i mitt liv då jag haft svårt att hantera eller förstå någonting har jag skrivit dagbok på ett nästan maniskt sätt.
Efteråt är det fruktansvärt pinsam läsning: dag efter dag, sida efter sida, av samma ängsliga undran. Tycker person X om mig? Vad menar Y?
Ofta har jag kryddat med dramatiska metaforer, av vilka några ekar plågsamt högljudda i mitt huvud: ”Lägerelden är släckt. Sagoberättaren har gått hem för dagen. Stig upp och gå.”
Typ något sådant. Jag minns inte precis och jag tror inte att jag orkar gräva fram rätt svart vaxdukshäfte för att meditera inför den känsla jag absolut inte kunde ge upp (och trodde att jag aldrig skulle kunna ge upp).
En av de skrivövningar jag själv gillar bäst men som jag märker att kursdeltagare ofta undviker – kanske för att den känns så makaber – är att skriva en nekrolog om sig själv.
Jag vet att skrivandet har hjälpt mig att leva bättre. (Ibland har det också besparat andra personer plågan att få dramatiska mess från mig, skrivna klockan 23.15 ungefär, i uppjagat tillstånd.)
En av de skrivövningar jag själv gillar bäst men som jag märker att kursdeltagare ofta undviker – kanske för att den känns så makaber – är att skriva en nekrolog om sig själv.
Tänk! När man får chansen att skriva sig ett härligt liv alldeles på egen hand!
Typ så här: ”Sofia Torvalds levde livet fullt ut. Hennes livliga känsloliv gjorde att hon inte hade tråkigt en sekund. Tack vare ett arv från en okänd släkting kunde hon köpa en villa med tennisplan, och där ordnade hon varje lördag underbara middagar för alla sina hundra käraste vänner och släktingar. Vi saknar henne så, men ber att hon ska få fortsätta med middagarna i himlen.”