Strömavbrottens tid

Men det är det inre mörkret som skrämmer mig mer. Det där mörka som ibland kryper inpå när livet inte alltid känns som bäst. När allting sker lite för långsamt eller lite för fort. När man har lite för lätt till gråten eller snäser ifrån lite för snabbt. När man alltid är lite för trött.

Mot det mörkret hjälper inga ficklampor. Då värmer ljuset från andra människor desto bättre. Ljuset vi alla har men som tyvärr används alltför sällan. Som kanske till och med glöms bort och som med god tur plockas fram den där ena dagen i december.

Men redan en kram från en vän, ett uppmuntrande ord i förbifarten eller ett leende till någon på bussen kan göra mycket, och kanske förhindra en annalkande zombie-mode.

Så nu när dagarna blir kortare och det är lätt att försvinna in i de mörka vrårna, glöm inte det ljus och den värme vi har inom oss. Sprid dem gärna till så många som möjligt, då är risken för strömavbrott mindre åtminstone inombords.