Läs påskberättelsen – den är ikonisk och säger något om att Jesus var människa som vi
Julen har en välinrutad ritual, som inte varierar så stort från familj till familj. Julpynt, advetskalender, julmat, julklappsutdelning – möjligen julkyrka.
Påsken – den kristna kyrkans viktigaste fest – firas däremot på de mest olika sätt. För en del betyder påsken bara några extra lediga dagar, kanske en resa. Men redan på Kyrkpressens redaktion varierar påskupplevelserna stort.
En har skaffat sig ett påskalamm från Övermark och har en c-kassett med påskmässan Paco Peña som hon knäpper igång med ett högtidligt klick varje långfredag.
En annan laddar upp inför släktens stora äggrullning, och grubblar över om ett ovalt eller mer rundat ägg skulle vara den bästa strategin. Dessutom värper porslinshönan chokladägg varje dag – till och med på långfredag, vilket säger något om graden av dysterhet i den familjen.
En tredje går omkring med en tung känsla av långfredagens mörker som omsveper påsktillvaron och gör allt lite grått.
Musikvännerna prickar självklart in en Johannes- eller Matteuspassion.
Men påskens styrka bland kyrkoårets fester är ganska självklar: den dramaturgiska kurvan är tydlig.
Påskberättelsen är inte gullig. Här finns inget stall och inga söta får, inga sjungande änglar eller visa män som kommer lastade med gåvor.
Den går från skärtorsdagens svek och vånda till långfredagens utdragna tortyr till lördagens tomhet och sedan söndagens mirakel: Graven är tom. Redan som berättelse är den första kristna påsken en klassiker som alla borde läsa och känna till, både troende och ateister/agnostiker. I själva verket hör den till vår allmänbildning i så hög grad att det är svårt att ha tillräcklig kulturell läskunnighet utan att känna till den.
I det här numret av Kyrkpressen har vi försökt fånga in en del av känslorna i två featureintervjuer: sorg och glädje.
Men alla de känslotillstånd som förekommer i Bibelns beskrivning av den första påskens händelser får inte rum: Jesus besvikelse när han svettas blod och vännerna somnar, Petrus skam över att han förråder sin mästare av rädsla för vad som ska drabba honom själv.
En av de intressantaste berättelserna handlar om Judas, som enligt Matteusevangeliet ångrar sitt förräderi, kastar ifrån sig de trettio silverpenningarna och hänger sig. Enligt Apostlagärningarna köper han sig en bit jord för pengarna, faller sedan framåt så att hans buk spricker – varför jorden får namnet Akeldamak, blodsåkern.
Skam, sorg, glädje. Påskberättelsen är intressant för att den handlar om oss och om känslor som vi tampas med för att vi är människor. Vi hittar alla någon att identifiera oss med. Vi har alla skämts, förrått, gråtit och blivit översköjda av en berusande glädje över något vi inte såg komma.
Så vare sig du satsat på ett påsklamm, en dyster fredagskänsla eller äggrullning: läs påskberättelsen. Den är ikonisk. Den säger något om att Jesus var människa som vi.