Utjämning ett tabu – kyrkan förtegen om ekonomin
EN AV VÅRT LANDS ledande ekonomister minns hur han blev inbjuden till ett biskopsmöte för att tala om ekonomi. Till hans förvåning ville biskoparna inte tala så mycket om val och värderingar kring mammon där ute i samhällskarusellen. De ville tala om kyrkans egen 900 miljoner euros ekonomi på årsbasis.
Ekonomi och värderingar är en besvärlig kombination. Lika fel som att vid en finare middag fråga vad bordsgrannen har i lön verkar det vara att väldigt tvärt utlysa moraliska rätt och fel i ekonomin. Den evangelisk-lutherska folkkyrkan är påfallande försiktig här.
Den nya tidens rättesnöre, lag och evangelium är den 75 år unga Deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Inte heller den vågar sig på att moralisera om ekonomi. Ändå hänvisar många till den som ett universellt godhetsdokument.
Mänskliga rättigheter är ett bra verktyg. Men de sätter inte på allvar gränser för överdådig rikedom eller omänsklig fattigdom. Kanske det är för att deklarationen i sin första form skrevs på 1940-talet i ett USA i ett lite perplext läge efter ett världskrig. I ett amerikanskt land of the free där allt har ansetts vara möjligt i fråga om ekonomiskt välstånd för den som har två händer.
Tidigare idéer om mänskliga rättigheter som man byggde på, bland annat från 1700-talets Frankrike, var modigare. De försökte faktiskt sätta gränser för hur rik, eller hur fattig, det var rätt att låta någon människa vara.
OM VI STÄLLDE Finlands hela befolkning i tio lika långa köer enligt inkomst (det kallas deciler) skulle vi få en nyttig erfarenhet.
De åtta köerna i mittfältet skulle vara en knegande, trygg medelklass, med höger- och vänsterväljare om varandra. Ganska logiskt skulle man från en kö till följande ha just omkring en tiondel mera pengar att röra sig med.
Bara i de yttersta köerna, nummer 1 och 10, skulle gapet till grannköerna vara stora. Mellan de två fattigaste köerna är trappsteget i senaste statistik över 40 procent. Mellan de två mest välbärgade har de rikaste i snitt över 75 procent mera kassa än niorna.
"Vill man argumentera för varför det är bra att vara rik får man pussla med bibelverser en hel del."
KYRKAN har inför riksdagsvalet med egentlig valdag den 2 april tagit fram ett sju punkters "regeringsprogram".
Men kyrkan vill inte heller tala om de ekonomiska mekanismerna, fast både gammalt och nytt testamente i Bibeln mycket ordagrant tar ställning för fattiga och utsatta.
Vill man argumentera för varför det är bra att vara rik, och hålla fast vid sin rikedom, får man faktiskt härleda och pussla med bibelverser en hel del.
KYRKANS regeringsprogram har en hel del ”textfrågor”, som arbetsmarknadsfolket brukar säga. Man vill ha ett fredligt och jämlikt samhälle. Man önskar sig framtidstro för de unga, hållbarhet och klimatförnuft.
Kyrkan säger ändå väldigt lite konkret om skatter, bidrag eller näringsliv som är motorn i ekonomin.
Det kan bero på att kyrkskatten dikteras av det politiska systemet. Kyrkan beskattar nämligen på samma sätt som kommunen.
En nyttig tankeövning kunde vara hur kyrkan skulle skapa utjämning och jämlikhet kring sina 900 miljoner om den satte kriterierna för sin medlemsavgift helt själv.