Trädens vänliga lövlösa hand
VÅGOR AV SKAM skrev vi om i förra numret. Händelser som sköljer in som olustiga minnen långt efteråt, pinsamt och cringe, rysningar av olust.
Mina minnen sköljer ofta in från mitt yrke som journalist. Av rutinen att vara kritisk och söka fel. Av att jag vet att jag kan ha slagit för hårt, nedgjort för mycket, präntat in bilder som tiden aldrig kunde mildra eller sudda ut. Och efteråt visans ursäkt: Jag visste så väl, men vad kunde jag göra? Det var ju mitt uppdrag.
Ett slags krokig tröst är att predikanter och präster kanske känner lika. Att man så för Guds skull ville sätta ner foten, och så for den i klaveret. En grov stövel i någon annans finaste kökstäppa. Förödde och brände, i stället för att ömma och vårda.
Vad folk säger bak min rygg rör mig inte så mycket. Men fortfarande gör det ont att veta om jag har gjort någon besviken.
JAG ÖPPNAR knarrande luckor i mig själv och tittar in. Vad är jag själv besviken på? Långbesviken. Livsbesviken. Jo, ofta på människor jag hade väntat mycket av. Som jag höll som förebilder, för länge. Som efter framträdanden jag beundrade liksom sedan stod med en jacka slarvigt över axlarna vid sceningången och rökte.
En vän ringde och kände lika. Det var sommar och jag stod ute vid vinbärsbusken i en timme och vi pratade. Om att jobba för det goda, för Guds goda, och bli besviken. Frivilligt, ideellt i många år och sedan bara besvikelse som belöning.
DET BOR EN romanfigur i mitt huvud. Hans berättelse är inte mogen än, men en dag ska den kanske rinna ut, jämn och flödig som en äggula, solklar, gul och friknäckt ur sitt skal, en story på mitt papper.
Just nu är det en han, en präst. I det sista kapitlet ska han lämna staden där han har gett sitt liv för många, men också fått inse hur allt, allt mänskligt är trasigt.
Jag har inte bestämt än om han bara ska lämna stan, eller om han ska åka ambulans upp för en kort backe till ett sjukhus och dö.
Men ljusen ska lysa gula i höghuset där han bodde och mötte människorna, och gatlamporna flimra blå i bilfönstret, och träden vara åldriga, lövlösa och vänliga när de håller sina reumahänder över honom, mot ljusnande stråk på marinblå himmel.
Och han, eller om det blir en hon, ska känna en stor, resignerad frid som diktare har kallat att vila i Guds hand. Över hur allt i vår tillvaro är trasigt. Skönt söndrigt. Vackert sprucket. Mänskligt och benådat.